Konst handlar en del om att se. I sina bästa stunder har samtidskonsten en unik förmåga att problematisera skeenden – politiska, mänskliga, sociala.
Skapa reaktioner och motreaktioner.

Fram till 1997 förbjöd stora gula skyltar med kraftiga röda ramar utlänningar att vistas i trakterna kring Boden. I en annan tid ropade samma slags skyltar ut ”Ryssen kommer” och bjöd in till en mäktig konstutställning i en av Bodens mest spektakulära byggnader – Havremagasinet. Året var 2010 och Bodens roll som militärstrategiskt lås mot öster var över. Dörren mot världen stod öppen. Havremagasinet hade förvandlats till en av Sveriges största konsthallar och har sedan dess visat internationell samtidskonst som behandlar aktuella teman som alla, hur olika uttrycken än varit och är, berör ämnen som demokrati, mänskliga rättigheter och yttrandefrihet.

Tänker man efter är valet ganska givet. Trots restriktionerna mot utländska gäster har Boden alltid stått i nära förbindelse med omvärlden genom sin roll i den svenska försvarsstrategin. Orten växte kring sina fästningar och regementen och det som hände i världen återspeglades i stadens rörelser. Så är det fortfarande – idag tar Boden emot nya invånare som flytt från konfliktområden och fattigdom.
Konst handlar en del om att se. I sina bästa stunder har samtidskonsten en unik förmåga att problematisera skeenden – politiska, mänskliga, sociala. Skapa reaktioner och motreaktioner. Synliggöra, utan att för den skull till varje pris ta ställning. Formulera frågor, snarare än att ge svaren. Ska man bygga ett konstcentrum i Boden med ambitionen att också anknyta till platsen och historien är det ganska naturligt att fortsätta att blicka ut mot en ständigt föränderlig omvärld och ett försvar, inte av land och mark, utan av rätten till det fria ordet.

Den första utställningssommaren på Havremagasinet kunde 13.000 besökare bland annat se samma verk signerat det ryska konstnärskollektivet AES+F som besökarna på Venedigbiennalen gjort några år tidigare. Men också annan rysk samtidskonst av Bluesoap Group, Alexander Brodsky och Diana Machulina. I källaren samsades Fredrik Wretman med ljudkonstnären Robert Henke, alias Monolake, kring ett verk som belyste den ryska gasledningen i Östersjön.

Som en röd tråd genom Havremagasinets imponerande rum har den pedagogiska tråden ringlat. Hundratals skolklasser har deltagit i visningar och konstnärligt skapande i nära anslutning till utställningarna. Barn och vuxna har vänt och vridit på begrepp, lekt med verkligheten och skapat egna utställningar. Emellanåt har vissa samband blivit mycket konkreta: Boden tar numera emot många flyktingar och i militärstaden är det inte ovanligt att svenska barn har sina föräldrar placerade i krig i fjärran länder.

Även med storstadsmått mätt är Havremagasinet unikt. Självklart som byggnad, men också som konstinstitution. Att allt det här finns i en militärstad i norra Sverige gör det hela viktigt. I en landsända där forskare ofta talar om ”naturresursernas förbannelse” och menar de speciella samhällen som ofta blir resultat av den storskaliga industri som följer med naturtillgångarna, pekar Havremagasinet åt ett helt annat håll. Sällar sig till en utveckling vi länge iakttagit i Europas industriländer. Säger en hel del om vår globaliserade tid och om det liv som levs även i det som aldrig kommer att definieras som centrum.