Under kalvmärkningen sommaren 1986 kom en polispatrull tillsammans med en grupp skötesrenägare till familjen Sunnas rengärde i Sattajärvi för att tvångsförflytta alla renar till Muonio. Länsstyrelsen drog om gränsen för byarna så att familjen Sunna hamnade utanför sin gamla sameby och avlyste familjens renmärke. Anders Sunna var ett år, men händelsen och den konflikt som orsakat den kom att bli hans liv och vardag.

Konflikten uppstod i samband med 1971 års rennäringslag och hur den tolkas. ”Lagen bidrog till en uppfattning att samiska koncessionshavare var skyldiga att ta emot skötesrenar för fastighetsägarens räkning i utbyte mot att fastighetsägaren upplät sin mark för bete. Vår familj motsatte sig detta då vi inte tyckte att det var rimligt att vi skulle sköta andras renar utan ersättning. Vår vägran ledde till förföljelse av familjen och en konflikt som splittrade samebyn i två olika läger. Vi måste få bestämma över vår egen näring och hur den ska bedrivas. Folk säger att vi lever i ett demokratiskt samhälle, vilket jag inte upplever. Det enda alternativet för oss blev att bedriva en typ av gerillarenskötsel där du varken får ses eller höras. Vi har inga fasta anläggningar, utan bygger upp staket just innan vi tar in renarna och river ner dem så fort vi är klara. Vi är helt utanför systemet och får till exempel inte rovdjursersättning”, berättar Anders Sunna.

Med konsten som vapen ägnar han sig åt att berätta sin och familjens historia och att söka den upprättelse han tycker de förtjänar. ”En text kan du välja att läsa eller inte och för att den ska ge känslor måste du förstå det du läser och vilja ta det till dig. Men en bild är direkt och kan väcka känslor snabbare, positiva som negativa, och den kan etsa sig fast på näthinnan. Jag kan förstå den sorg som samer känner när de blivit av med renskötseln generationer tidigare och att leva med att den tas ifrån en på ett grymt sätt och växa upp med det är som att få sitt hjärta utslitet och få se det innanför en kall glaskupa. Man söker sätt att behärska sig, att inte bli helt militant och ursinnig och gå bärsärkagång. För mig var det konsten som blev räddningen”.