Redan på 1500-talet gjordes de första försöken att ta genvägen till Asien via Nordvästpassagen. Söderöver var redan handelsvägarna belagda med skatt, i norr fanns fortfarande möjligheterna. Om det inte vore för isen och snön, kölden och polarvindarna – det omöjliga i hela företaget.

Med teknikutvecklingen stärktes modet. 1845 seglade engelsmannen Sir John Franklin ut på en expedition för att ta sig genom nordvästpassagen. Två båtar med en besättning bestående av 129 man iklädda uniformer anpassade för milda brittiska vintrar och proviant för tre år. Expeditionen kom aldrig fram och vad som hände är höljt i dunkel. Kanske dukade männen under av köld och umbäranden, kanske blev de blyförgiftade av dåtidens konserveringsmetoder. Ingen vet.

För konstnären Kristin Tårnes har John Franklins och hans expeditions öde fått bilda utgångspunkt för videoverket Snarveien til Asia. Till dåtidens svartvita bilder och hackiga filmsekvenser blandat med hennes egna samtida, resonerar hon om dåtid och nutid för en del av vårt jordklot som länge med rätta har omtalats som jungfruligt. Funderar kring de upptäcktsresandes fascination inför äventyret, men också över alla polarresenärers – både dåtida och nutida – hänförelse av isen, snön, vattnet och himlen.

Bosatt i Tromsö ägnar hon sig i sitt konstnärskap gärna åt teman som berör hennes nordliga utgångspunkt och nu när
klimatförändringarna gör framkomligheten möjlig, om än inte ännu riktigt i nordvästpassagen men däremot i nordöstpassagen, finner hon frågorna om området allt mer intressanta. Inte minst i tider när multinationella företag som Coca Cola i sin reklam säger sig vilja rädda isbjörnar. I tider när isen inte längre är ett hinder, utan en teknologisk möjlighet.