I lavvun, tältkåtan, fanns allt. Ett hem, om än väldigt enkelt, men där rymdes det mest väsentliga. Några sängar, stolar eller bord behövdes inte, allt fanns där redan. Viloplatsen och köket där maten tillagades var en del av lavvun. På minimala ytor förvarades maten och de saker man behövde. När det var dags att förflytta sig till en annan plats var det bara att packa ihop sitt mobila hem som inte lämnade några spår. Förr var lavvun ett vanligt boende. Idag används den mer som en kortvarig tillfällig bostad.

Lena Stenbergs verk Mobilitet handlar om förr och nu. Om gamla boplatser som förändrats och blivit moderna bosättningar som man byggt permanenta hus och hem på. Ändå pågår nomadlivet fortfarande till viss del. Husen och stugorna är många, idag flyttar man mellan istället för att packa ihop och ta med.

Hotet finns där ständigt – hotet mot renbeteslandet och bosättningarna i områden där det finns fyndigheter dolda i marken. Gruvindustrin som vill förändra och flytta bort, förstöra bosättningar och renbetesmark. Många samer har levt i generationer på mark som man har prospekterat och sökt malm på. Var går gränsen för brytbart? Hur värderar man mark? Varför har exploatörerna så stor makt?

I Lena Stenbergs sameby tog man Girunvaari Kiruna som var ett höst- och vårbetesland. Gruvnäringen i Luossavaara Kirunavaara har ingen gräns, breder ut sig mer och mer, gör flyttleder och renbetesmark obrukbara. Flyttar en hel stad. Det finns inga gränser alls.

Väster om Kiruna har man sökt malm sedan sextiotalet, det finns många fyndigheter som man känt till länge. Men än har man inte etablerat nya gruvor – hittills har kostnaderna för att bryta malmen ansetts för höga.

Många naturfyndigheter ligger i natursköna områden. Flera nära Kebnekaisemassivet vid en bosättning för en sameby. Men betyder det något om fyndigheterna anses brytvärda i framtiden?