Hur låter dinoflagellater, en grön havssköldpaddas rörelser i sanden och ljudet från ett krabbskinn? I Havremagasinets mörka källare ljuder något så sällsamt som ett musikstycke med marina instrument, sammansatta i en operas komposition.

En 3D-skulptur av en mikroskopisk organism ger ifrån sig ett blått neonaktigt sken. Från en vägg droppar kondensen och på den visas uppförstorade undervattensorganismer. Ett par händer frikopplade kroppen rullar sina tummar i loop. Handens hud är inte längre en barriär vilken skyddar kroppens inre mot utomstående påverkan, istället sammansmälter den med omgivande flöden, organismer och gifter: Tjernobyl-regn, mikroskopiska varelser och självlysande plankton.

Susanne M. Winterlings konstnärliga praktik är en förhandling mellan representation och verklighet. Genom huvudsakligen tidsbaserade verk spelar hon på våra förväntningar och förutbestämda idéer, på vad som är naturligt och kemiskt, på vad som är natur och kultur. Under flera år har Winterling närstuderat dinoflagellaterna, en slags mikroskopiska organismer som återfinns i både sjöar och hav, särskilt vanliga i tropiska områden. I interaktion med människans rörelser som t ex kan framkallas av båtar eller simmare, skapar dinoflagellaterna ett självlysande blått ljus om natten.

Winterling intresserar sig för den mänskliga beröringens speglande verkan; i relation till havets vattenyta såväl som med den digitala skärmen, där handens interaktivitet i båda fallen genererar händelser och ljus. I kollektionen av verk på Havremagasinet, behandlas förutbestämda idéer om distinktionen mellan människa, natur och objekt, och vad som händer i upplösningen mellan dessa kategoriseringar. Med hjälp av det digitala språket låter Winterling nya möjligheter uppstå för att erinra och närma oss naturens system, sett genom prisman av oceanens allra minsta beståndsdelar.

Susanne M. Winterling är konstnär och professor vid Konstakademien i Trondheim, baserad och född i Rehau/Oberfranken.