”Tänk på hur du censurerar dig själv… ” är ett uttalande av Sara Arrhenius som Kristina Abelli Elander ständigt återkommer till.

Kristinas konstnärliga arbete börjar oftast med en idé som först efter en lång process tar form. Hon vill vänta så länge som möjligt med att besluta om själva gestaltningen, vilket leder till en lätt stress, ovisshet och spänning som hon försätter sig i för att inte utesluta de möjligheter som kan dyka upp under vägen i arbetet.

Länge var hennes största drivkraft ilska över rådande könsmaktsordning, och hon säger att hon ”ville ge betraktaren på käften”. Under senare år har hon låtit andra stämningar och tankar få plats i sin bildvärld.

I Gender Heart visar hon verk från sitt ständigt pågående projekt Alien Works. Kristina startade med Alien Works runt 2005. Projektet sprang ur hennes funderingar över myter och figurer som förekommer inom populärkulturen. Alienfiguren intresserade henne särskilt och hon ville se sin omvärld genom en Aliens ögon. Som Alien-figuren i populärkulturen framställs är den obegriplig och skrämmande för människan genom sin a-sexualitet och brist på sexuellt begär, kombinerat med sin höga intelligens och avancerade tekniska kunskap. En Alien är ett hot mot människans maktordning.

För många år sedan såg Kristina en utställning av Josabeth Sjöberg, som levde under 1800-talet. I detaljerade teckningar skildrade hon vardagslivet i såväl 1800-talets fattig-Stockholm som i borgerliga kretsar. Josabeth Sjöbergs teckningar gjorde ett bestående intryck på Kristina då de utstrålade en stor angelägenhet och närvaro. Fortfarande försöker Kristina se omvärlden genom Josabeth Sjöbergs ögon.

Kristina menar att konsten är en av de få mentala frizoner som fortfarande finns kvar: inom konsten kan man filosofera, tänka kritiskt och ställa obekväma frågor utan att det finns något direkt nyttotänkande. Hon anser inte att det är konstnärernas plikt att med sin konst påverka samhället, men säger att om man vill lyfta olika frågor så är konsten ett utmärkt redskap för detta. Hon exemplifierar med Pussy Riots aktioner som visar att konsten i en diktatur kan ses som en livsfarlig kraft som måste motarbetas med alla medel.

Som konstnär kan det vara svårt att formulera sina frågor: det kan ta en livstid att ställa dem och att finna svar är en ynnest. Kristina säger: ”Om du ställer dina frågor kan du riskera att aldrig få de där svaren som du traktade så hårt efter, som kanske varit drivkraften, men det är det ändå värt att ställa frågorna.”

www.krisabel.se