ELISABETH BARNEKOW (1874 – 1942)
IDA THORESEN (1863 – 1937)

”Ni tror väl inte att vi konstnärinnor någonsin skulle vilja finna på att särskilja oss i grupp endast för vår egen-skap av kvinnor? Jag menar, skulle vilja framträda och utställa oss själva, om vi icke vore därtill nödda och tvungna?”

Citatet1 är Ida von Schultzenheims, konstnär och Föreningen svenska konst-närinnors första ordförande. Det kan låta drastiskt men föreningen föddes ur av vad som verkligen upplevdes som nöd och tvång. Vid det första styrelsemötet, 16 mars 19102, hade det gått 46 år sedan Konstakademin i Stockholm hade börjat undervisa kvinnliga elever. Sedan mitten av 1800-talet hade både män och kvinnor sett en ökning av rättigheter och frihet, samtidigt som många av det nya seklets kvinnliga konstnärer fortfarande fann det svårt att etablera sig.

När Ida von Schultzenheim, efter konststudier i Paris, återvände till Sverige upplevde hon att hon och hennes kvinnliga kollegor levde i isolering. Både Konstnärsförbundet och dess avknoppning De Unga arrangerade utställningar och även om Konstnärsförbundet var mansdominerat så medverkade även kvinnor. De unga, däremot, var en förening som enligt stadgarna endast var öppen för män. Att denna könssegregering var stadgeförd var en återgång till de tankegångar som präglade grundandet av den för män exklusiva Konstnärsklubben 18563. I början av 1900-talet var konstnär ett respekterat yrke för kvinnor och De ungas stadgar kan ses som ett led i en kamp mot kvinnlig frigörelse.4

Föreningen svenska konstnärinnor grundades för att de kvinnliga konstnärerna gemensamt skulle kunna hävda sin rätt som konstnärer och kvinnor.

Två av de kvinnor som var aktiva i styrelsen under lång tid framåt var målaren Elisabeth Barnekow och skulptören Ida Thoresen.

Elisabeth Barnekow var förutom ledamot i Föreningen svenska konstnärinnor även föreningens sekreterare mellan åren 1913 – 1933. Barnekow påbörjade sina konststudier som 17-årig elev på Elisabeth Keysers målarskola i Stockholm innan hon fortsatte med studier i Paris under fem år. Efter det att hon återvänt till Sverige ägnade hon sig främst åt porträttmåleri.

Många av de porträtt som bevarats föreställer Barnekows konstnärskollega Ida Thoresen. Tillsammans medverkade de vid ett flertal utställningar, både i Sverige och utomlands. Barnekows måleri ställdes ut i samband med de utställningar som Föreningen svenska konstnärinnor själva arrangerade i Köpenhamn, Wien, Paris.

Under sina sista levnadsår upptogs mycket av Barnekows tid åt forskning rörande svenska kvinnliga konstnärer under seklen fram till år 1830. Denna forskning gjordes tillsammans med Gertrud Serner, intendent vid Nationalmuseum, och deras rön skulle sammanställas i ett lexikon om två band. Arbetet avbröts på grund av Elisabeth Barnekows död och det ofullständiga lexikonet finns i dag på Nationalmuseum.

Ida Thoresen kom att få en internationell uppväxt med konststudier i Paris. I Frankrike medverkade hon även vid konstsalonger mellan åren 1894 – 1900.

Som skulptör besatt Ida Thoresen ett stort kunnande. Verken Över djupen och Soldyrkaren, vars modell ingår i MAN – Museum Anna Nordlanders samlingar, är båda permanent utställda på svensk-amerikanska museet i Philadelphia, USA. Två av hennes konstverk ingår även i samlingarna vid Aberdeen Art Gallery i Skottland. Ida Thoresen finns även representerad på Nationalmuseum och Musikmuseet i Stockholm samt i samlingarna vid Jamtli i Östersund.

Ida Thoresens liv gick jämsides med Elisabeth Barnekows. I källorna beskrivs de som nära vänner eller livskamrater. Vid Ida Thoresens bortgång år 1937 kunde man i Svenska Dagbladet läsa:

”I förening med sin trogna livskamrat och konstnärsvän Elisabeth Barnekow vann hon uppskattning och sympati vart hon än vände sig. Hon tillhörde en generation, som nu håller på att försvinna, en rakryggad, ärlig, självständig typ människor, som det gör gott att minnas.”

/Anders Jansson, chef på Museum Anna Nordlander