Född 1977 i Luleå. Bor och verkar i Luleå.

Magnus Svensson har ett noggrant utarbetat ramverk och en väl avvägd metodik i sitt konstnärskap. Olja, i lager, på träfiberskivor, ofta i ett format nära det kvadratiska, är de formella och tekniska utgångspunkterna för merparten av Svenssons produktion. Storlek varierar men träfiberskivans ursprungliga format är bestämmande, med given bredd och dimensioner. Också paletten är pålitlig. Gärna monokroma varianter, gråvitt och ljust beige är återkommande nyanser, också träkulörer är nära till hands.

Magnus Svenssons noggrant och precist genomförda målningar är ett märkvärdigt möte mellan konkretistisk bildpoesi och avklarnad abstraktion. Det abstrakta blir aldrig ren geometri och Svenssons konstruktivism eller minimalism är samtidigt sällsamt taktil, fenomenologisk, till och med intim på ett överrumplande sätt, med en utpräglad tingens och ytornas närvaro, där motiviska fragment eller utsnitt diskret pockar på uppmärksamhet. Om än det ej alltid finns en motivisk referens så lever ändå Svenssons målningar ofta mitt uppe i en slags välbekant närmiljö; en bit av en väggpanel eller en persienn, en kudde knappt förnimbar i utfrätta högdagrar, hörn av en gardin är möjliga eller faktiska motiv. Eller cirkelformer som också kan vara både solskivan och en arkitektonisk detalj. Lägg till dessa målningars lekfullt kryptiska och lite motsträviga titlar, ofta med en biografisk referens eller där i vart fall konstnärsjaget uttalar sig, och sluter cirkeln i denna lågmält intensiva konst.

 

Stig Winnerskog (1930 – 1994) var från början amatör med jobb på SJ, upplärd av Bodenskolans egna och etablerade sig efterhand som yrkesverksam konstnär. Winnerskog håller sig till måleriet, mest i olja, någon gång med akvarellen som verktyg och med kulturlandskapet och naturskildringen som sin absolut främsta genre och motivkrets. Han är i stor utsträckning det norrbottniska kust- och älvlandskapet trogen, med både jordbrukslandskap och hus men också renodlade naturscener. Winnerskogs estetik är väl sammanhållen, anmärkningsvärt konsekvent och stabil. Stillsamma, ibland med lite spartanska klanger, tysta men finstämda landskap som vetter åt det abstrakta. Här uppstår omedelbart en generös och till synes nära självklar valfrändskap, utan att det särskiljande på något sätt fördunklas.