Om konstverket:
Förlorade avgjutningar av en väntan på förflyttning (Viskade böner förlorade i dimma)

För 15 år sedan flyttade jag min ateljé till en nyöppnad flyktingförläggning. Under ett år gjorde jag olika konstprojekt tillsammans med de som bodde där. Det jag har kvar från det året är några diabilder, minnen och berättelser. Året på flyktingförläggningen tog mig till andra platser; barnhem, härbärgen och gömställen. I mars 2017 flyttade jag tillfälligt min ateljé till en flyktingförläggning i Boden. Jag flyttade in mina verktyg och gipssäckar i ett fönsterlöst rum i källaren och på dörren klistrade jag upp en lite text:
Tillfälligt rum för skulptur. Under en tid kommer konstnären Knutte Wester att ha en tillfällig ateljé här. Han kommer jobba med avgjutningar i gips tillsammans med alla som vill vara med. Han skall samla material till en utställning.”

Jag visste inte vad det var jag skulle samla eller vad jag ville uppnå. Men där fanns något i att återvända till en flyktingförläggning igen, femton år senare. Jag förklarade för väktarna vad jag ville göra och flyttade in. I matsalen första dagen klingade jag i mitt plastglas och ställde mig på stolen och med lite darrande röst försökte förklara att jag öppnat en slags ateljé bredvid och att alla var välkomna.

Först kom några få besökare, trevande, och sedan fullt med folk. När kaoset börjat och arbetet med avgjutningarna satt igång fanns det inte tid att fundera på meningen; det gemensamma arbetet med avgjutningarna blev en mening i sig. Och kanske ibland en fristad. Där på stolen i matsalen känner jag mig som en utomjording, ungefär som i matsalen i skolan, men i det fönsterlösa rummet vi kallat ateljén bildas en egen liten värld som har en egen slags logik där vårt arbete passar in.

Jag återvänder gång på gång. Människor försvinner och tillkommer. Det blir så att när någon ny kliver in behöver jag inte förklara något längre, de andra förklarar; väktarna, föräldrarna och barnen. Hur de beskriver vårt gemensamma projekt vet jag inte, men det fungerar. Alla får göra en avgjutning av sin hand som man får ta med sig. Alla andra avgjutningar stannar i ateljén. Ahmed, Mhedis lillebror, som jämt är i ateljén och blandar, sågar, häller ut, borrar, bankar och förstör blir tillslut min allra bästa ambassadör. Han verkar beskriva vårt projekt och processen med en självklarhet som fungerar. Ibland på ett språk jag inte förstår, ibland på en trevande svenska som mer och mer klingar av norrbottniska.

En dag är det en flicka som heter Maryam som vill gjuta av sitt ansikte. Hon frågar hur lång tid det kommer ta, hon ska åka snart säger hon. När vi är klara så kommer hennes mamma in. Moderns ansikte är alldeles kallt, eller inte kallt, det är låst, avskärmat. Jag inser att det inte är till affären de skall åka, utan bort, för alltid. Nu. Flickan säger hej då, kramar några av de andra barnen och går. Hon gör det med en sådan lätthet att själva avsaknaden av reaktion för uppbrottet berör oss mer än tårar skulle ha gjort. En annan mamma tittar på mig och våra ögon möts. Så tittar hon på ryggen på flickan som går, och på sin son på golvet som obekymrat återgått till att blanda gips igen.

Dagar och kvällar gjuter vi av ansikten, händer, axlar och fötter. Efter ett tag börjar jag göra en slags dagboksanteckningar och skriva ner anekdoter och dialoger. Jag börjar fotografera diabilder igen. Ibland tar jag med mig en eller två gipsavgjutningar hem och arbetar med dem ett par veckor för att sedan komma tillbaka och visa dem för de som var med och gjorde den avgjutningen.

I slutet av maj i år reste jag till New York för att återvända till det härbärge där jag 2015 hade en tillfällig ateljé. Jag hade med mig ett par avgjutna fötter till Tostasy, som jag lovat. Men hon var inte kvar. Ingen av de familjer jag då lärde känna bodde kvar. De har flyttat, flytt eller förflyttats, men ingen vet vart. Inget är kvar.

När jag en månad senare återvänder till Sverige och min tillfälliga ateljé i Boden, så visar det sig att flyktingboendet lagts ner och tömts. Alla de hundratals människor som bodde i det stora huset har fått flytta. Mhedi, som var så glad att han fått börja i fotbollslaget. Jag kommer att tänka på den där avgjutningen vi gjorde av Maryam just innan hon åkte. Plötslig känns det som att alla avgjutningar nere i ateljén liksom har den laddningen; de är det som blev kvar efter uppbrottet. Tänker jag alltså. Tror jag. Min nyckel passar fortfarande i ateljédörren, men… ateljén är tom.

En gång bröt jag armen, fast det gjorde inte ont. Läkaren förklarade att det var chocken som stängt av signalen om smärtan. Rummet är tomt. Hundratals timmars arbete är borta. Lång senare så börjar det göra lite ont. Men jag kan ändå inte riktigt förmå mig att bli ledsen. Min tömda ateljé är bara som en svag skugga av uppbrottet hos alla de människor som en gång bodde på flyktingförläggningen vars uppryckta rötter just börjat trevande hitta jord här. Jag biter ihop, börjar redigera mina anteckningar och framkallar diabilderna. I min permanenta ateljé finns några kopior och några negativa formar. Ur dem kan flera av de förlorade avgjutningarna återskapas. Men istället har jag börjat försöka gjuta av hålrummen som de försvunna avgjutningarna lämnat efter sig.

När jag skriver detta är jag tillfälligt på en plats där jag inte kan göra mig förstådd. Jag försöker forma ord på persiska och redigera mina anteckningar från tiden när rollerna var ombytta. Genom smoggen, genom förflyttningens efterlämnade dimma, hörs en bön.

Knutte Wester, Teheran, 10:e december 2017


Om konstnären
Konstnären Knutte Wester skildrar samhällets otillräckligheter genom att arbeta tillsammans med människor som på olika sätt drabbats av systematisk orättvisa. Ofta inleds Westers projekt med att han flyttar sin verksamhet till en plats där individer lever långt borta ifrån en medial radar, som barnhem eller flyktingförläggningar. Väl på plats bjuder han in till en öppen ateljéverksamhet där skapandeprocessen sker i tätt samarbete med de människor som verken sedan handlar om. På så vis skapas en plattform där de som sällan blir hörda får en röst; de är flyktingbarn, asylsökande eller barnhemsbarn.

Knutte Wester (född 1977) är utbildad på Konsthögskolan i Umeå och har deltagit i flera grupp- och separatutställningar, bland annat i Moskva, Johannesburg, Gdansk, Stockholm, Västerås och Linköping.