Om verket
(Återstod av vad som komma skall (Ett hem)

Ljus som sipprar in ser inte ut som annat ljus. Det är en vacker dag, därute ligger världen öppen, ”det är en solig morgon i norra Bohuslän”. Det utsipprande ljuset, däremot, det är någonting helt annat. Framförallt om det sipprar ut i ett rum. Och om ljuset som här, i Oscar Guermouches installation, kommer från bakom bokhyllan, då är det en förrädare och angivare som tagit ljusets grymma gestalt. Det ”sipprar fram” som en sanning man vill hålla tillbaka. Det är hemskt. Där bakom hörs någon hyscha. På barn. Det i sig är ett verk, komplett, ljuset och ljudet. Mer behövs inte för att få till en värld, en situation, kanske en generell atmosfär, någons livsluft. Hotet, skräcken; gå under jorden, vilja gömma sig, dra sig undan beredd på attack, ensamheten och – är det paranoia eller klarsynthet? Jag ringer mina bröder står i bokhyllan, men det gör Tre små grisar också. Och Anne Franks dagbok.

Guermouche jobbar så, med små suggestiva perceptioner. Man kanske pratar mer om att han är metodisk, att allt är välkomponerat och genomtänkt; att han citerar och ställer samman, blandar biografi med historia med fiktion, tematiserar manlighet och hotbilder, identitet och svenskhet och ensamma hjältar. Han behärskar rummet. I sitt görande drar han sig tillbaka: han låter andra göra objekten åt honom och han lägger möda på att nästan fotorealistiskt måla av texter, teckna av pratbubblor – som konstnär gör han allt för att inte synas! Konceptet kommer först och utförandet av det ska inte lägga något till saken. Men även i hans konst sipprar det fram en sensibilitet, sensationer på låg nivå, svaga flämtningar som först träffar kroppen, inte medvetandet. Det är fruktansvärt, det också: små, små sensationer av den fullständiga sårbarheten. Även i bilden av Rambo, John Rambo, ja överallt… Platserna också. Oavsett om det är ett fotografi av ett duschrum, en faktisk byggnad eller som här, ett inrett rum, en scenografi, är det platser som förhåller sig till och faktiskt är skapade i relation till ett kommande övergrepp. Eller ett kommande anfall, som Boden. Till sin form är det en beredskapens konst, men till sitt innehåll är det den ofrånkomliga utsatthetens konst. Den heter Oscar Guermouche.

Lars-Erik Hjertström Lappalainen


Om konstnären
Oscar Guermouche är konstnär, född 1977 i Stockholm, utbildad på Konstfack, bosatt på Öland.

Utgångspunkten för Oscar Guermouches arbete är språkets konstruktion av identiteter. Han fokuserar på kopplingar mellan texten, biografin och kroppen, främst inom manliga miljöer och uttryck. Under de senaste åren har hans arbete kretsat kring reaktioner på hot och beredskap för våld. Verken är berättelser om såväl bakomliggande som snart kommande händelser. De tar avstamp i ett liv, på en plats, i Sverige idag. De handlar om hem och tillhörighet och om hur hotbilder formar människor.

Oscar Guermouches arbete har ställts ut på bland annat Nationalmuseum i Stockholm, National Centre for Contemporary Art i Moskva, Kunsthalle Rostock, Lokal 30 i Warszawa och Sleepwalker Projects i Toronto. Han finns representerad i bland annat Magasin III:s, Statens konstråds och Göteborgs stads respektive samlingar. Han är även författare till ett flertal publicerade artiklar och essäer, bland annat för Paletten Art Journal, Flamme forlag och Turku Biennaali. Sedan 2017 är han medlem i styrelsen för Bildkonstnärsfonden vid Konstnärsnämnden.