”… att underminera, i ordets alla bemärkelser. Underminering, ganska bokstavligt – som i hål och schakt som återspeglar kultur, förändrar oersättliga ekosystem och skapar nya strukturer; undermineringens fysiska konsekvenser, dess ärr på den mänskliga politiken; underminering som i det vi gör mot vår kontinent och vår planet när girighet och orättvisa triumferar; underminering som i en politisk handling – subversion är ett sätt som konstnärer kan kämpa emot på.”

 

– Lucy Lippard, Undermining. A Wild Ride Through Land Use, Politics, and Art in the Changing West (The New Press, 2014) 

Tanya Busses film uppvisar hypnotiska egenskaper i sina tre narrativa komponenter: bild, text och soundtrack. Vi ser landskap, en svart strand, en mulen himmel, vind i gräset, vatten i rörelse. Landskapet blir dramatiskt och medan soundtracket lockar med sig publiken och väcker känslor till liv blir de tidlösa bilderna en del av ett science fiction-sceneri. Vi ser en katt titta mot publiken och sedan vända blicken mot havet, sedan kommer vi in i berget, ett mörker av svart och grått.

Långa transportband fraktar mineraler under jorden till ett järnverk där malmen tvättas och separeras i flera steg: maskiner som snurrar, bälgar som påminner om stora, grå lungor, cylindrar som rullar mot varandra och en överdimensionerad, roterande vask. Kameran zoomar långsamt ut från det förtrollande scenariet och visar en fabrikshall med maskiner som ser ut att ha hämtats från en gammal science fiction-film. Här har människorna tagits ur bruk och betraktaren har blivit en övervakare på anläggningen. Det påminner om Nikolas Nikolaidis film från 1987, Morning Patrol, en postapokalyptisk science fiction-film som utspelar sig i Grekland, där man fortfarande har elektricitet (bio, tv, gatubelysning…) men där det bara finns ett fåtal människor kvar. Det är ett land där apokalypsen har spolat bort det förflutna och framtiden.

Undertexterna ger ännu ett lager av mening i Busses film: vad används järnet till? Bilderna visar det inte, men texten gör det tydligt att järnet används för att tillverka vapen. Gruvdriften i vår del av världen, norra Norge, är en del av krigsmaskineriet, och de lokala politikerna pratar om lokala jobb utan att nämna helhetsbilden. Det här är en av vår tids sjukdomar: vi lever i ett globaliserat samhälle utan inblick i globala förvecklingar – i mainstream-politiken ingår det i spelet att fokusera på positiva lokala effekter som om världen runt omkring oss inte existerade. Som tidigare nämnts i filmen av Nikolaidis är det ett samhälle utan förflutet eller framtid, endast elektriciteten fungerar fortfarande.

Den amerikanska författaren, kritikern och intendenten Lucy Lippards bok från 2014, Undermining: A Wild Ride Through Land Use, Politics, and Art in the Changing West, visar på en viktig aspekt av Tanya Busses arbete: samhörigheten mellan det lokala landskapet och den globala krisen. Den norsk-kanadensiska konstnären uppmanar oss att reflektera över mänsklighetens obalanserade relation till naturen och visar på en möjlighet till en mer holistisk syn på världen som är utpräglande för ursprungsbefolkningars tankesätt: att hugga ner ett träd innebär att man måste plantera ett träd, så att livscykeln inte rubbas.

Tanya Busses verk, The Poet’s Antidote, tar avstamp i ett pågående samtal mellan konstnären och en kvinnlig nåjd, en samisk poet och shaman. Tillsammans försöker konstnären och nåjden att komma fram till en förtrollningsformel som skulle förstöra ”krigsmaskineriet”. Verket vill konfrontera det militära, industriella komplexet som det framställs inuti ett berg i norra Norge på ett spirituellt sätt. Nåjden kastar dock inte förtrollningen. Istället erbjuder hon en skyddsritual och därmed ett sätt att läka för det skadade berget.

Busses film kan tolkas mot bakgrund av Arktis, det kalla krigets farhågor och motsättningarna mellan kapitalismens och infödingsfolkens olika syn på världen. Samtidigt går hennes arbete utanför den lokala kontexten och tar itu med universella frågor som förkroppsligas av konstnärens djupa engagemang för det historiska berättandet, krigsföring och det ständigt föränderliga politiska landskapet.

 

Sarah Schipschack
Frilanscurator