For english translation – scroll further down the page.

Jette Andersens utställningen “Livet i Tingen vi lämnar efter oss”. Foto: Hans Granqvist.

LIVET I TINGEN VI LÄMNAR EFTER OSS

Jette Andersen

Livet I tingen vi lämnar efter oss, 2019-2021
Skurna croquis satts ihop i 4 nya collage, monterade på mdf. 2021.
Klänningar av pappersdockor som återmonteras efter färg i fyra nya collage, monterade på kartong. 2019
Flera föremål av olika slag monterade på två mdf-podier. 2021

I tidigare arbeten har Jette Andersen återvänt till barndomsminnen, färgläggningsböcker, bilder och leksaker som hon sen har bearbetat på olika sätt. I Livet i tingen vi lämnar efter oss visar hon tre nya arbeten med en gemensam bas i minnen och minnesföremål, en särskild känsla för plats, och åldrandet som en drivkraft. Eller med hennes egna ord: “Det är som när generationen innan oss går bort, och vi måste ta hand om deras kvarlåtenskap. Och du frågar dig själv: hur kommer det jag lämnar efter mig se ut? Vem är jag sett genom mina efterlämnade saker? Vad är ett liv sett genom tingen vi lämnar efter oss?”

Till denna utställning har Andersen skapat nya collage genom att klippa itu sina egna gamla krokiteckningar och sätta samman dem på nytt. Hon har också gjort collage av kläder för pappersdockor, som hon själv ritade när hon var 10 år gammal. Hon erinrar sig att när hon tecknade kläderna, så var det mer spännande att föreställa sig olika platser och situationer med dessa kläder på sig än att faktiskt leka med dockorna.

Det tredje verket är en installation som består av två stora bordsskivor på vilka Andersen noggrant organiserat en mängd föremål gjorda i alla slags material – glas, metall, trä, plast, läder, papper, textiler… Föremålen har också helt olika slags funktioner: några är leksaker, några är verktyg, några är delar av någonting större, som t.ex. glaskristaller till en kristallkrona eller ben från något djur. Sakerna har ackumulerats genom åren i hennes hem, det som hon kallar för “min plats, mitt öde, min trygghet, men också min begränsning.”

Föremålen har införskaffats på olika sätt genom åren, men ingenting nytt har adderats till detta projekt. Andersen ville bara bruka det som hon redan ägde, föremål som väntade på att bli återupptäckta, och ges ett nytt liv genom att återbrukas. Föremålen har arrangerats i två omfattande kompositioner, där de föreslår en slags delarnas och fragmentens arkeologi.

Genom deras till synes obönhörliga status som skräp, föremålen tycks vilja bistå vetenskapen och hjälpa oss att lösa mysteriet rörande hur vi människor navigerar i vår värld. Som insamlade och organiserade fragment föreslår dessa föremål inte nostalgi för det förflutna och saknad för förflutna konsthantverk eller levnadsätt. Tvärtom tycks de föreslå ett befriande brott. När föremålen organiseras i form av ett konstverk förvandlas de. De bjuder inte bara in till en reflektion om sig själva, sin historia, och de människor som mött och eller brukat dem. Eftersom de inte längre definieras utifrån vad de används till tillåts vi istället möta dem i sin skönhet och vulgaritet, i deras absoluta närvaro och materialitet. Vi erbjuds att föreställa oss dem som delar av något större, kapabla att generera hypoteser om ett liv.

Mellanrummen mellan varje föremål bidrar till hur helheten konstrueras, en helhet som ändå upplevs som aldrig helt avslutad. För basens kanter tycks knappt kunna härbärgera dessa föremåls utåtriktade karaktär, som om deras uppgift var att belysa och låta oss begripa den monumentala skalan när det gäller mänsklig materiell produktion. Det är som om dessa föremål ropar: Förstora mig! Slutför mig! Glöm mig inte! Återuppfinn mig!

Jette Andersen är konstnär och arkitekt, född i Odense, Danmark. Hon har bott i Luleå i Sverige sedan 1976. Hon studerade vid Kungliga Akademiska Arkitektskola i Köpenhamn (1969-1975) och har sedan dess tagit många kurser i croquis, akvarell, installation och skulptur med olika material i fokus. Andersen har ställt ut brett och konsekvent i norra Sverige, med utställningar på Luleå Konsthall, Norrbottens Museum, Galleri Lindberg, Härnösand konsthall, Piteå konsthall, Skellefteå konsthall, Galleri Krysset Lofoten, Havremagasinet och Konstgille i Boden.

///////////////////////////////////////////////////////

LIFE IN THE THINGS WE LEAVE BEHIND

Jette Andersen

Livet I tingen vi lämnar efter oss, (Life in the Things we leave behind), 2019-2021
Cut croquis reassembled in 4 new collages, mounted om mdf. 2021.
Paper doll dresses reassembled by color in 4 new collages mounted on cardboard. 2019
Multiple objects of various kinds mounted on two mdf bases. 2021

In previous works, Jette Andersen has worked with childhood memories, coloring books, pictures, and toys that she has reworked and revisited through the years. In Livet i tingen vi lämnar efter oss (Life in the Things We Leave Behind), she presents three new works with a common grounding in memories and memorabilia, a sense of place, recycling as a method, and aging as a driving force. In her own words, “it is like when the generation before us passes away, and we must take care of their remains. So, you ask yourself, what will my remains look like? Who am I when seen through my things? What is a life when seen through what we leave behind?”

For this exhibition, Andersen has cut up some of her old croquis of live models, turning them into collages. She has also made collages out of paper doll dresses she created when she was 10 years old. She retells how drawing the dresses and imagining the places and situations where the dresses could be worn, was more engaging than actually playing with the dolls.

The third work is an installation made up of two large tabletops where Andersen carefully has assembled a series of objects made in all sorts of materials—glass, metal, wood, plastic, leather, paper, textile… The objects also vary in function: some are toys, some are tools, some are just fragments of something larger, like bones of an animal or crystals from a chandelier. The objects have been accumulating over time at her home, or like she refers to it “my place, my destiny, my security, but also my constraint.”

The objects have been sourced or collected in different ways through the years, but nothing new has been acquired for the project. When Andersen started these new works, she decided she would only use what was already in her place. These objects that were waiting patiently to be rediscovered, recycled, and put back into use, were thus arranged in two large compositions, suggesting a sort of archeology of bits and pieces.

In their seemingly inevitable status as debris, these objects can perhaps give clues of how we humans navigate the world, for they are not just evoking nostalgia for the past, of bygone ways of crafting and living. On the contrary, it seems they are proposing a liberating rupture. When arranged as an artwork, these objects become something else; they invite a reflection about themselves, their history, and the people connected to them. They no longer signify because of their use or service, instead we are asked to contemplate them in their beauty or ugliness, their presence, and materiality. We are asked to imagine them as pieces of something larger, capable of generating hypotheses about a life.

The empty spaces between each object contribute to the construction of the whole, a whole that nonetheless is never complete. It appears that the border of the bases can barely contain the expansive nature of the objects. As if the fragments were a unit of measure with the single purpose to make us understand the monumental scale of human material production. As if all these fragments shout: enlarge me! complete me! remember me! reinvent me!

Jette Andersen is an artist and architect, born in Odense, Denmark. She has lived in Luleå, Sweden, since 1976. She studied at the Kungliga Akademiska Arkitektskola in Copenhagen (1969-1975), and since then she has taken many classes in croquis, aquarelle, installation, and sculpture with various materials in focus. Andersen has exhibited widely and consistently in northern Sweden, with exhibitions in Luleå Konsthall, Norrbotten Museum, Gallery Lindberg, Härnösand Konsthall, Piteå Konsthall, Skellefteå konsthall, Gallery Krysset Lofoten, Havremagasinet and Konstgille in Boden.

 

BILDGALLERI:
(Foto Hans Granqvist)