Fyra utställningar

JORD

Sakernas tillstånd

Sakernas tillstånd – höstens fyra utställningar på Havremagasinet griper tag i jordens kretslopp och tillvarons cykler. Genom teman som tingens berättelser, lånad mark, skogens skick, jordartsmetaller och kärleksgudinnan Vanadis undersöker Jette Andersen, Anna Linder, Birgitta Linhart och Kalle Brolin hur allt står till.

Kanske uppfattar vi jord som mer fast och ogenomträngligt än vatten. Men det faktum att människan (ok, några människor!) kan äga jord betyder inte att vi vet särskilt mycket om jord. Eller vatten för den delen. Ibland kan det tyckas att vi har mer kunskap om månens yta än om organiskt liv i jorden eller tillvaron i havens djup. Under 2021 har vi i utställningar och projekt utforskat olika sätt att närma oss, se på och förstå jord (jorden under våra fötter och Jorden vår planet).

Vårens utställningar tog tag i frågor om påtvingad migration, gränser, rotlöshet och exploatering. Konstverken påminde oss, var och en på sitt sätt, om att utan jord eller jordmån finns ingen möjlighet för något eller någon att rota sig. Rötter, växternas hjärnor och hjärtan är oumbärliga också för människan. Tillhörighet är inte en abstraktion. Det är hur vi lever och begriper oss själva just här och nu. Varje projekt i vårens utställningar gav oss olika perspektiv – den förstörda drömmen om Gaza International Airport, vittnesmålen från syriska konstnärer i exil, och Sakajärvis invånare som berättar om deras påtvingade flytt på grund av Aitik-gruvans expansion. Och rötterna, dessa förbindelser med underjorden som stabiliserar, skyddar och värnar. Så som skogarna själva gör, bygger rötter mot en struktur där starkare samhällen och mer rättvisa sammanhang skapas.

Vi alla vet nu att naturen, som vi alla är en del av och därför är fundamentalt beroende av, förstörs av vår exploatering av resurser, av gruvbrytning, investeringar i fossila bränsleindustrin, avskogning och kalhyggen, jordbruksindustrin metoder, eller många här inte ens nämnda källor för förorening och exploatering.

Sommarens utställningar tillhandahöll inspiration och kunskap om hållbar skogsindustri och skogsvård, om hur en skapar en trädgård för köksväxter, om genetiskt modifierade frön och maktkampen i jordbrukets värld, om ekologi och försök att bevara frön, om tillvaron i havens undervärld, om arters samhörighet, och om ekologi och hållbarhet i en urskog på svensk mark, allt i färd att destrueras av exploateringsindustriernas expropriering och extraktion. Projekten i sommarens utbud tillhandahöll också olika andra manifestationer. Eftersläpningen hos offentliga institutioner synliggjordes, inklusive oförmågan att ta omställningen på allvar. Eftersom vår tid är ute så är svaren enkla; allt som motverkar den globala uppvärmningen vill vi genomföra.

Nu, denna höst, då smått och stort återbördas till jordens kretslopp, tar utställningarna ett grepp om, just det, sakernas tillstånd. Vi inser att vi vill reflektera över det vi lämnar efter oss, över vårt fotavtryck på planeten. Vad lämnar vi efter oss? Vad ser vi framför oss?

 

Livet i tingen vi lämnar efter oss har Jette Andersen noggrant, över decennier, samlat och bevarat en mängd föremål, eller fragment av objekt, utförda i alla dessa material som möjliggörs av jordens resurser – glas, metaller, ben, trä, plast, läder, papper, textiler, för att bara nämna några. Jette Andersen har arrangerat alla dessa föremål i två stora kompositioner vilka erbjuder eller uppmanar oss komma ihåg, att omformulera, eller också att artikulera, expandera. Andersen föreslår med sitt verk en slags fragmentets arkeologi där små delar eller andra inte så substantiella verk bjuder in till att navigera i mysteriet om hur vi människor påverkar vår värld.

Colere återvänder Anna Linder till det som en gång var släktens boplats i Laisheden, Sorsele kommun från 1919 till 1964. Projektet återberättar historien – fylld av motsägelsefulla känslor av sorg, tacksamhet, vrede och kärlek – om familjen Stenlunds torp – Odlingslägenheten Västra Laisheden, Kronoparken Abmoberget. Berättelser om denna mark som uppläts av kronan till den duglige utan eget hemman för odling och skogsvård, utan rätten att äga marken. Hur familjen måste lämna platsen efter decenniers försök att omvandla denna steniga mark till fertil jord. Annas ständiga återbesök vid Laisälven de senaste åren synliggör området som en plats naturen har återtagit; björkdungarna, grästuvorna, kargheten som torparna aldrig lyckades övervinna och endast sönderfallande ruiner av det som en gång hyste en familj med elva barn.

Projektet har undersökt fenomenet kolonisering; befolka, bebygga, odla upp på ett närgånget plan över lång tid. Kolonisering kommer från latinets colere; bebo, besöka, utöva, vakta och respektera, och har i sin uppmanande form, cole, manat till respekt och vördnad inför jorden, marken vi lever av och att uppskatta livet. Samtidigt som colère på franska kommit att betyda ilska, vrede.

I Jag är Bergtagen samlar Kalle Brolin bilder och citat för att berätta om de miljömässiga konsekvenserna av gruvbrytningen av mineralen vanadin i Skåne. Mineralen är viktig då den används i batterier som behövs för omställningen till en fossilfri framtid. Men mineralen är också förknippad med smarttelefonernas och datingapparnas inflytande idag. Jag är Bergtagen dokumenterar dessutom barnarbete i skånska Skromberga på 1980-talet, och visar på historiska, teknologiska och mytiska perspektiv om hur arbete, relationer, kärlek och liv koloniserades i södra Sveriges gruvindustrier.

I Birgitta Linharts projekt Tic-Tac-Toe bestämmer naturmaterial både form och projektets narrativ. En serie noggrant tillverkade bårar, några gjorda av skägglav, några av rallarros, förmedlar kunskap om en skog fri från gifter och med ätliga vitaminrika vilda växter. Fondens stora teckning av en växtrot blir till en altartavla, och ber oss att värdera vad som är värt att bevara vid denna mänsklighetens brytpunkt.

Två månader efter den sjätte IPCC-rapporten (Intergovernmental Panel on Climate Change) finns bara en fråga: Hur kan vi möta framtiden? Sakernas tillstånd, enligt rapporten, är att klimatförändringarna är globala, ökar och intensifieras snabbt. Allt det vi inte gör är att sätta framtiden på spel. Klockan tickar, som titeln till Birgitta Linharts utställning föreslår.


2021 års utställningar har erbjudit kunskap utifrån en relation med jord, med jorden, istället för vår separation från den.  Genom att undersöka sakernas tillstånd har våra utställningar varsamt och beslutsamt erbjudit kunskap utifrån en relation med jord, jorden. Vi har flätat samman data med tolkningar av industri och samhälle, och berättelser från människors liv. Konstverken erbjuder, allt som oftast, associationer och nya oväntade insikter, vilka vädjar till oss återigen om att vända oss mot världen. Allt det vi gör – och inte gör – har betydelse.