Dansen kom först, redan under uppväxtåren i Boden. För dansens skull flyttade hon till Stockholm, till Balettakademin och en karriär som dansare med många roller på olika scener. Bland annat medverkade hon i den svenska originaluppsättningen av West Side Story på Oscarsteatern i Stockholm, några år tidigare hade hon sett musikalen på bio hemma i Boden och slagits av den moderna dansens möjligheter.

Viljan att nå djupare förde henne vidare till Koreografiska institutet, en föregångare till Danshögskolan, och legen-dariska lärare som Birgit Åkesson. Där lades också en stabil grund för det konstnärliga tänkande om dans som ett rörligt konstverk som varit hennes ledstjärna sedan dess under en yrkeskarriär som dansare och koreograf med många egna dansverk.

Bildkonsten har alltid varit viktig för henne och på senare år har bildskapandet fått ta allt större plats och utvecklats både genom studier på konstskola och genom arbetet i den egna grafikstudion. Numer är Marianne Wikström verksam både som bildkonstnär och koreograf.

Här på Havremagasinet visar hon upp båda sidorna av sitt skapande. På väggarna hänger hennes monotypier, en grafisk teknik där varje bild är unik, ett original. På golvet uppförs hennes dansverk Nordpilen live under några framträdanden som filmas och senare visas på bildskärm under utställningstiden. I sina bilder har Marianne Wikström här bland annat låtit sig inspireras av berättelser om den förklädde Guden som förför människorna, om de tre nornorna i den nordiska mytologin och om Ariadnes röda tråd från den grekiska mytologin.

I sitt dansverk går hon tillbaka till sin egen historia och berättar om tre generationers kvinnor som i olika tider förhållit sig på olika sätt till en plats. Den första generationen fann platsen, den andra stannade kvar medan den tredje lämnade. I detta lyriska dans-konstverk blir Nordpilen en symbol för uppbrott.

”Mitt dansspråk och mitt konstspråk står nära varandra. Jag eftersträvar renhet och frihet, både i dansen och konsten. Vill inte överlasta och lämnar mycket öppet för betraktaren. Frihet att både tolka och skapa är viktigt”, säger Marianne Wikström.