Det finns en stor spännvidd i Larseriks skapande, både text och bild, från allvar till humor, från enkla vardagsföreteelser till stora frågor och politik. I många fall märks värderingar som ligger arbetarrörelsen och den vanliga människan nära.

Larserik Eriksson föräldrar drev en lanthandel,  där de många tidningarna till försäljning lästes av syskonen och blev en källa till förkovran och inspiration till skrivande och tecknande.

Larserik lärde sig teckna bland annat av att studera illustrationerna, mest de i tidningarna Folket i bild och Tidsfördrif, mindre av de romantiska och glättiga i andra tidningar. Han säger sig inte ha varit speciellt duktig i skolan men teckning och svenska var älsklingsämnena. Biblioteket i Harads på andra sidan älven var en annan kunskapskälla och vintertid åkte han skidor över älven med ryggsäcken full av böcker.

Han läste i en frågespalt i en tidning om hur man blir konstnär och redan som 17-åring sökte han och kom in på Konstfack i Stockholm. Föräldrarna satte sig dock emot de planerna och han fick  inte börja. Efter en tid for han till Stockholm där han utbildade sig till tecknare och illustratör på Beckmans reklamskola för att sedemera starta reklambyrå tillsammans med en kompanjon.

Larserik finns representerad i Nationalmuseums samlingar och på flera andra museer. Han har erhållit många stipendier och belöningar, exempelvis Stockholms läns kulturstipendium, utsedd av Konstfrämjandet till “Årets folkbildningstecknare 1991” och medalj vid barnboksfestivalen i Bratislava.

Han har, inte minst via olika publikationer, nått en mycket stor publik, troligtvis mycket större än både Sonja och Jatte, trots det är han okänd för många norrbottningar.