Sonjas målade bilder ger positiva intryck och är livsbejakande. Hon valde medvetet trevliga minnen i sina motiv. Hennes målningar är inte bara upplevelsekonst utan också tidsdokument om en svunnen tid.

Sonja Eriksson gjorde kanske inte en klassresa men en kulturresa. Från hårt arbetande kvinna i en by till en uppskattad och välrenommerad konstnär. Hennes konst berättar mycket om livet förr på den norrbottniska landsbygden men också om hennes eget liv.

Hon föddes för över 100 år sedan, 1906, i en småbrukarfamilj i Södra Harads. Syskonen var många, fadern dog tidigt, modern var sjuklig och Sonja fick redan som barn hjälpa till med arbetet på gården. Sonja berättade ofta om hur svårt livet var under barndomen. Dagen kunde börja tidigt med ladugårdsarbete innan det var dags att gå till skolan. Hon tyckte det var orättvist att pojkarna hade det lättare, de kunde mer hålla på med det de ville som fiska och jaga. Mer utbildning än sexårig folkskola blev det inte utan arbete därefter i stället.

Kanske var det tack vare tidsandan med ökat intresse för folkkonst och naivistisk konst som en konstkännare och gallerist tog sig an Sonjas konst. Sonjas norrbottensskildringar ställdes nu ut i Stockholm och Paris och hon blev uppmärksammad i riksmedia. En av hennes tavlor, en hästkapplöpning framför en norrbottensgård i vinterskrud, fick pryda postens Julpostogram.

Hon gladdes och trivdes med uppmärksamheten, närvarade gärna på vernissager och pratade med besökarna. Hon har också skildrat en vernissage i en tavla där hennes egna målningar är återgivna i miniatyr och publiken finns i rummet.

Efter makens bortgång flyttade Sonja till kyrkbyn i Gammelstad. Även om hon inte tyckte om miljön så mycket blev nu bland annat kyrkstugorna motiv. På grund av en olyckshändelse bodde hon sista tiden på ett äldreboende och avled lite före att hon skulle fylla 90 år.

Sonja Eriksson blev en etablerad konstnär sent i livet, ibland undrade hon hur det hade blivit om hon fått gå konstutbildning som sina två söner.