Hanna Ljunghs undersökning av Kebnekaise är en inblick i det som är allra svårast att greppa, men samtidigt den allra viktigaste dimensionen när man reflekterar över förändring, nämligen tid.

Sedan 1902 har mätningar gjorts av Kebnekaises södra topp, Sveriges högsta punkt. 113 års forskning har försett geologer med information som visar på en tydlig tendens. Berget krymper. Kebnekaises nordliga topp består av sten och kommer troligen, om det mönster mätningarna visar på, snart vara den högsta av de två.

Samtidigt som dokumentationen av 2015 års mätningar av Kebnekaises sydspets pågår undersöker Ljungh den väntande norra bergstoppen. Hon gör avgjutningar av de högst belägna stenarna på nordtoppen, fotograferar skuggorna och ytorna av stenarna. Hon fotograferar glaciären och de mikroorganismer av liv som den rymmer. Alger som är inkapslade som gröna och röda hinnor i isen. En slags årsringar ur vilka mätbara avtryck från historien finns bevarade.

Här närmar sig Ljungh de delarna som är centrala i hennes utforskande i konsten.

Hon arbetar återkommande med skulpturer som i form och utseende liknar borrkärnor. En slags provtagning ur det tankegods runt vilket hon rör sig. Hennes skulpturer liknar tidskapslar, fysiska objekt av tid som har passerat.