Mattias Källs arbete sätter resterna av vårt vardagsliv i centrum genom att samla ihop sin familjs plastavfall under ett år. Vi har ställt ut en skulptur av Käll på gården, tillsammans med en fotografisk serie i hissen.

Konstnären berättar om projektet – Förpackad

Jag är orolig över hur vi använder oss av oljan. Oljan som snyggas till och blir plaster som används i allt från smink och kläder till bilar, elektronik och förpackningar. Så gott som allt vi köper har en förpackning. Ofta är den av plast. Ibland flera lager. Det är oron över vår överkonsumtion och vårt normaliserade förhållande till nå­gonting som är så farligt för oss, som är utgångspunkten i det här projektet.

Under ett år samlar jag in all förpack­ningsplast som vår familj får med oss när vi köper olika saker. Jag samlar dem i kommunens återvinningspåsar för att månad för månad dokumente­ra den växande mängden påsar. Jag tar med mig dem ut i naturen och fo­tograferar dem likt röda utslag i land­skapet. För det är här de förr eller senare hamnar. Även om plasterna då är sönderdelade i knappt synliga mikroplaster eller helt osynliga koldi­oxidmolekyler.

För mig är det här ett sätt att göra det farliga synligt.

En viktig del av projektet är de platser som jag väljer och arbetet med att bära plasten. Jag väljer platser som jag tycker om. Platser där jag verkligen inte vill se plasten. Att bära plasten är fysiskt jobbigt och det är intressant att få brottas med plasten. Någonting som annars bara är abstrakt, besvärande, blir i mitt projekt konkret och svettigt.

Resultatet av arbetet är dels tolv fotografier och dels en skulptur med samtliga plastpåsar samt en avgjutning av min äldste sons ben. Bad är det för arv som jag lämnar efter mig?