Birgir Andrésson är en av de främsta och mest exceptionella isländska konstnärerna på många decennier. Om han hade lämnat sitt lilla hemland för en karriär på en mer synbar plats, skulle han troligtvis ha varit internationellt välkänd. Ändå var hans beslut att stanna helt logiskt. Island var mycket mer än hans hem. Det var också hans musa; subjektet i mycket av hans arbete; en ändlös källa till upptäckter och inspiration; en kultur, historia och ett speciellt landskap som han absorberade och reagerade på i eklektiska arbeten: allt från målningar, skulpturer, teckningar, till texter och fotografier. På samma gång djupt känt och svalt ironiskt, lekfullt och formellt utsökt, präglas Andréssons konst av ett utomordentligt engagemang i själva Island, dess samtid och djupa historia, liksom dess relationer med omvärlden. Upphittade fotografier på obskyra 1800-tals vagabonder och excentriker, ackompanjerade av korta texter; förstorade och förvrängda målningar av 1930-tals frimärken som hyllar representativa isländska fenomen som gejsrar och vattenfall; ”porträtt” av anonyma isländska individer och djur tillsammans med korta, beskrivande texter och subtilt förändrade kartor av Island är alla delar av Andréssons verk.

Andréssons två väggmålningar i Elemental kommer från hans Icelandic Colors serie, där han, med sin gravallvarliga humor, hävdade att vissa färger är unikt isländska fastän de hade kunnat existera var som helst. De är gjorda av husfärg i dämpat grågrön nyans och exakt den matta färg som man ofta ser på Island på hus med exteriör av korrugerad plåt. Högt upp finns orden ”hällande regn” i dämpad orange, och längst ner en kort lista av färgerna som ingått: isländsk 0560-Y20R och isländsk 4010-890G. Den andra målningen är i djup, glänsande svart med orden ”svartaste natt” i samma gröna färg som använts på första målningen.

Uppriktiga och empiriska, likt gigantiska provkartor av färg i målaraffären eller på nätet, visar sig dessa sobra målningar vara överraskande suggestiva och poetiska. ”Hällande regn” och ”svartaste natt” är medvetna klichéer som icke desto mindre för tankarna till mäktig väderlek, miljö och isländsk historia. Långa, långa vinternätter; slagregn från alla håll, förfäder hukande i läckande torvhus. Tillsammans skulle dessa två uttryck kunna vara fragment från en berättelse eller en urtida isländsk saga, från vilken all annan information raderats.