Hrafnhildur Arnardottir är mest känd för sina skulpturer av konstgjort hår – konstverk med teman som utsmyckning, fåfänga, omvandling och lockelser – vilket har givit henne betydande utmärkelser, exempelvis Nordic Award in Textiles (2011) och Prins Eugen-medaljen för framstående konstnärlig verksamhet (2011) utdelat av den svenska kungen. Konstgjort hår var det huvudsakliga materialet i Arnardottirs spektakulära Nervescape, som presenterades på New York City Clocktower Gallery under 2012. Ett överflöd av blått, brunt, grönt och vibrerande gult i denna mjuka, resliga vägg med kaskader av löshår. Hår som ”växte” ur arkitekturen, tog över den, verkade bisarr och omåttlig, likt en hybrid livsform som löpt amok – men gjort i ett verk som var inbjudande och överraskande meditativt och som även hade en mystisk inhöljande, omslutande makt. Arnardottirs elastiska verk framstod som organiskt, trots sina syntetiska material och även geologiskt; hon refererar till det som ett ”landskap”, till och med landskapsmåleri, om än tillverkat utan målarfärg. Detta verk var även fantastiskt stämningsmättat, påminde om grottor, sagornas boningar där magiska varelser bor, bergsväggar, glaciärer och vulkaniska utbrott. I Arnardottirs interiöra verk fanns en resonans av något stort, kanske hennes hemland; dess vind och flödande vatten, glaciärer och lavaformationer.

Nervescape har även haft en dubbel funktion som inspirerat till ett samarbete med den kända isländska musikern och sångerskan Kría Brekkan (aka Kristín Anna Valtýsdóttir), en isländsk vokalist med förtrollande sopranstämma; en multi-instrumentalistisk virtuos och tidigare grundpelare i bandet múm. Arnardóttir bjöd in Brekkan att skapa ett ljudverk och performance på plats, i gensvar till verket. Utan förvarning framträdde Brekkan plötsligt, kanade fram ut konstverket, klädd i samma material som skulpturen och med ett hårt grepp om mikrofonen: hon var en skapelse i ett med verket. Ihopkrupen, krypande, halvliggande, klättrandes på skulpturen och ibland försvann hon in i den allt medan hon improviserade sång (utan ord) under flera timmar, använde hon sig av en speciell keyboard kopplad till en dold dator som mixade ljud som kom ut i åtta dolda högtalare. Resultatet var en evigt skiftande ljudmiljö, omväxlande drillande, dyster, nyckfull, luftig och skarp – allt i utsökt sammansmältning med Arnardottirs skulptur.

Arnardottir gör i Elemental en andra version av detta anmärkningsvärda verk, än en gång i samarbete med Brekkan. Och hon gör det i samklang med, och som en påverkan på, den specifika miljön som Havremagasinets källare utgör. Skulpturen, med ljud och performance, liknar en resa; en resa iväg mot avlägsna landskap, en resa inåt mot djupet av psyket, djupt in i mysterierna.