Istället för att presentera autonoma konstverk på en plats väljer Karin Sander att tillvarata, omskapa och resolut förändra vardagliga saker som redan finns där, såsom grundläggande beståndsdelar som väggar, tapeter, golv och fönster liksom rutinmässiga aktiviteter kopplade till platsen. I hennes välkända väggpoleringar vilka har utförts på många olika platser i världen, sandpapprar och polerar Sander rektangulära former direkt mot väggytan. Dessa polerade former refererar till målningar på väggar i muséer eller gallerier, men de är snarare omvända målningar, målningar som omkullkastar i stort sett allt som traditionellt sett har utgjort måleri, inklusive duk, penseldrag och slutligen färg. Resultatet blir fantastiskt släta fält med en spegellik lyster som, beroende på betraktarens perspektiv, återtar alltihop till nästintill osynlighet eller är häpnadsväckande reflektiva och skimrande. Snarare än att visa färdiga visuella händelser till publiken är dessa intensivt aktiva fält hyperalerta på sina omgivningar, koncentrerar ljus på sina ytor, fångar och uppvisar externa utrymmen och händelser som flyktiga fantasier. De fungerar som skärmar på vilka själva platsen både projiceras och förvrids.

I sin utställning på Neue Berliner Kunstverein i Berlin 2011 lämnade Sander de allmänna galleriutrymmena tomma till en början. På våningen ovanför, i den institutionella affärsdelen av galleriet som normalt döljs för flertalet av besökarna, tog Sander bort papperkorgarna bredvid skrivborden och skar perfekt runda hål i golvet på platserna där papperskorgarna stått. För att förhindra att människor skulle komma till skada placerades en liten metallskena över varje hål. Under utställningstiden instruerades galleripersonalen, även chefen, att slänga sina papperssopor precis som vanligt, men istället för att fylla sopkorgarna singlade detta ner på våningen nedanför: ett sakta regn av papper, som gradvis formade fem sjaskiga och klumpiga men samtidigt underligt lockande och prunkande skulpturer, tillverkade av vanligt skräp.

Istället för att ställa ut tavlor inne i Havremagasinet, där de normalt sett skulle vara, har Sander i Elemental installerat tomma, vita ramade dukar på byggnadens fasad, helt öppna och exponerade. Dessa målningar kommer att utföras under utställningstiden, inte av konstnären, utan bokstavligen av omgivningen och den naturliga miljön i Boden.