Med sin kala skönhet, råa geologiska kraft och fängslande naturfenomen, har det vulkaniska Island länge varit både subjekt och musa för Olafur Eliasson, vars föräldrar är isländska fastän han är född och uppvuxen i Köpenhamn. Eliasson började ställa ut under början av 1990-talet och blev snabbt hyllad för sina skulpturer, installationer och fotografier som fokuserade på natur, ljus, färg, perception, reflektion, arkitektur och optiska effekter.

Grunden i hans arbete är vad man kunde kalla förmedlad natur; grundliga, rigoröst konstruerade verk som inte desto mindre tillgängliggör elementära naturkrafter som solljus, dimma, regnbågar, is och vattenfall. Hans enormt populära The New York Waterfalls (2008) som utgjordes av fyra monumentala, konstgjorda vattenfall vid New Yorks strandlinje, kan möjligtvis kopplas till Islands mäktiga, magnifika vattenfall; Dettifoss i nordöst och Gullfoss i sydväst.

Eliasson som ofta samarbetar med vetenskapsmän och ingenjörer, har en anmärkningsvärd och oöverträffad förmåga att skapa en hänförd publik. Hans sublima och enormt populära The weather project (2003) i turbinhallen på Tate Modern hade två miljoner besökare på sex månader, många av dem återvändande. I detta stora, grottliknande rum, formade hundratals mono-frekventa lampor en orangegul, halvcirkulär skiva högt uppe i ena änden av salen. Taket var klätt i speglar, reflekterandes det glödande, halv-cirkulära ljuset, så att solen tycktes framträda: dessa speglar reflekterade också själva utrymmet och besökarna. Med fuktmaskiner som pumpade ut en mix av vatten och socker för att forma en dimma, är Eliassons interiöra version av solen, moln, dis och väder ett signaturverk och ett av de mest ikoniska konstverken av denna tid.

Eliassons två fotografier i Elemental kommer från hans The large Iceland series (2012), då han besökte Island och fotograferade det säregna landskapet från olika perspektiv. Några högt uppifrån från flygplan, andra från marken. I bilderna figurerar färgskiftande berg, mosstäckta lavafält, vattenfall, himlen, floder, bergsformationer och stigande ånga. Återhållsamma men ändå överflödande färger och nästan abstrakta former av natur, på sätt och vis väldigt måleriskt. Elisassons fotografier fungerar som landskap komponerade såväl av konstnären som av naturen själv. Eliassons fotografier må vara vetenskapliga, kliniska och indexiala – de hanterar information och fakta – men de är också fängslande och sublima, de frambesvärjer intensiva möten men en natur som är både förunderlig och skrämmande.