Med sina skulpturer, fotografier, blandade arbeten med textinnehåll, platsspecifika installationer, böcker och utsökta teckningar – är Roni Horn bland de främsta av sin generation och ett stort namn både i USA och internationellt. Horns typiskt sparsamma, men ändå praktfulla konstverk, som rektangulära skulpturer av gjutet blått glas, trollbindande fotografier av vattenytor (särskilt floden Themsen i hennes serie Some Thames, 2000) och fotografier av bakifrån fotograferade uppstoppade isländska vattenfåglar mot fullständigt vit bakgrund är visuellt överväldigande och samtidigt frammanande och poetiska. Horn drivs av en djupsinnig undersökning av plats, väder, förändring, vatten, moln, vår relation med naturen, identitet, och psykologiska djup. Hennes många elementariska fotografier av exempelvis vattenytor, med fokus på struktur och mönster, väcker även dolda djup både i vattnet och i oss själva, alltmedan det skildrar komplexiteter; vatten som en mild och mjuk substans som kan nöta bort sten och forma kontinenter, som en föränderligt (och samtidigt evig) sak som lätt förbyts från lugn till våldsam kraft.

Alldeles sedan början av sin karriär har Horn besökt och även bott i längre perioder på Island, så pass att isländsk kultur och än mer landets speciella natur och klimat satt sin prägel på hennes konst. Horns långsiktiga Library of Water 2004, ute vid kusten på Stykkishólmur, Island, visar 24 transparenta kolumner fyllda med isländskt glaciärvatten, vilka gradvis försvinner på grund av den globala uppvärmningen. I detta ”bibliotek” tittar man på klart vatten men också genom och bortom det, på betydligt större vatten där ute: nordatlanten på ena sidan av byggnaden och hamnen på andra sidan. Över hela experimentet vilar något väldigt vackert, kontemplativt och sublimt alltmedan man besvärat tvingas betänka att massiva glaciärer verkligen håller på att försvinna och att väder- och klimatförändringen är ett faktum, med olycksbådande och förmodligen farliga följder.

I Elemental ställer Horn ut en skulptur, Asphere (1986-1995) i ett för övrigt nästan tomt rum. I rostfritt stål, med en inblästrad glaskula för att skapa en liten, knappt märkbar fördjupning. Horn har beskrivit sin svagt icke-sfäriska sfär såhär: ”Det är alltså inte en sfär och inget annat heller. För mig är det som en hyllning till androgynitet. Androgynitet är integrationen av olikhet som en källa till identitet.” Horn ställer även ut två fotografiska diptyker med samma titel, Becoming a Landscape, i vilka isländska heta källor framstår som ursprungliga, en aning skrämmande och samtidigt starkt lockande.