Tumi Magnússon har blivit höjd till skyarna för sina livfulla, intelligenta och ofta uppfriskande excentriska målningar och på senare tid för sina måleriliknande fotografier och videor. Magnússons avskalade estetik, som visar klara enskilda färger men också subtila samspel mellan olika färger, är kopplat till olika former av praktiserad reduktionism, exempelvis monokromer och färgfältsmåleri. Dock är han förmodligen lika, eller kanske främst, sammankopplad, till en långvarig isländsk samhörighetskänsla kring stämningsmättat allvar, som landets stränga men på samma gång fängslande natur och de skarpa ljuskvalitéerna i detta landskap och även den nationella känslan för underdrift, ödmjukhet och reservation i motsats till praktfullhet och överdrift. Magnússon parar ihop en saklig, nästan vetenskaplig observation av visuella fenomen med en fånig humor och en stark känsla för det absurda. Bland Magnússons minnesvärda tidigare verk finns sex abstrakta målningar som sträcker sig från mörkbrunt till gulbrunt, vilka säkrar hågkomsten av och verkningsfullt fångar olika nyanser av Coca-Cola, från att flaskan är full till en ynka droppe. Ett annat verk, en svit av åtta målningar, går från ljusgult längst åt vänster via gulvitt till mestadels vitt längst åt höger, vilka tillsammans kartlägger nyanserna och skiftningarna i en äggvita från rå till kokt.

Magnússons enkla metod och skiftande färger kvarstår som grundläggande, även när han allt mer utforskar ett slags expanderat måleri, vilket inkluderar temporära väggmålningar, storskaliga fotografier och videor. Till Elemental presenterar han Seven Leftover Monochromes, 2009, en videoinstallation med två kanaler. Vid första anblick ser vi sju enfärgade fält till synes statiska. Plötsligt förändras allt. Raskt hälld färg träffar ett färgfält i ett slag och slår om till en ny färg, medan bubblor gör ytan ojämn. Medan färgen torkar (Magnússons förtätade tid för detta verk gör de långa procedurerna relativt korta) försvinner bubblorna och en ny jämn färg framträder, men som ändras i sinom tid. Sakta ändrar monokromraderna färg i en ordningsföljd vilket skapar ett rytmiskt och ständigt föränderligt verk. Magnússons manipulerade version av den mest grundläggande måleriska processen – applikationen av våt färg – är dråplig, men detta verk är även fängslande och nyanserat. Precis när du vant dig vid något avbryts det, överraskningen i en plötslig impuls. Kanske är detta en slags banal association till så kallad action painting (som Jackson Pollock) och dess droppande och kastande av våt färg på canvasduk, men kanhända också antydningar av regnstormar och flöden, högt tidvatten och lavaströmmar. Detta verk är en förtrollande meditation av färger, perception, statiskhet och förändring.