”Vi behöver titta djupt in i oss själva och finna vilka vi verkligen vill vara och vad vi verkligen vill göra, istället för att försöka uppfylla andras drömmar om oss”

sade Marwa Adel när hon talade om sin utställning Hiding som för något år sedan visades på Artsawa Gallery i Dubai. Hennes konst handlade där, liksom här på Havremagasinet, om att finna frihet; individens frihet, i ett oavvisligt samband med ett samhälle i frihet.

Marwa Adel är född 1984 i Kairo, där hon också bor och verkar som konstnär och fotograf som gärna kombinerar sina digitalt bearbetade foton med egna texter. Hon utbildade sig konstnärligt vid Helwan University i Helwan, en stad några mil söder om Kairo.

Hon har deltagit i en mängd grupputställningar i länder i Mellanöstern, Afrika och Europa, haft separatutställningar i flera arabiska länder och har fått många priser och utmärkelser för sin konst.

Hiding handlade, liksom mycket av Adels konst, om människans och samhällets relation till kroppen. Hennes konst ställer frågor om de tabun och begränsningar som omger den. Varför, undrar Adel, gömmer vi kroppen och varför uttrycker människor en sådan rädsla för den, det är ju i förlängningen en rädsla för oss själva. Hon formulerar sig poetiskt: Våra kroppar är det medium som förbinder oss med världen och som reflekterar våra själar.

Hennes bilder av bara kroppar är poetiska, stämningsfulla, laddade. Hon berättar att de människor hon fotograferar är människor hon känner; vänner och släktingar, och därför finns där djupet och uttrycksfullheten man tycker sig se: att varje bild bär på en livsberättelse.

“Jag vill visa att fotografi faktiskt kan göra det möjligt för kvinnor att finna sin frihet. När jag på min utställning presenterar ett verk med en fri kvinna kan någon annan se henne och känna att hon vill uppnå det som den kvinnan har, vill kunna känna sig fri på samma sätt. På så sätt motiverar vi människor att arbeta för att uppnå detta.”

Adels verk på Havremagasinet handlar också om frihet, om det som pågick på Tahrirtorget i Kairo under hela år 2011 när människor samlades där i sin längtan efter frihet; för samhället, för individen. Hennes bilder handlar om begreppet folkmassa, hur den stora mångfalden människor kunde enas i sin längtan efter frihet, hur det som kunde se ut som kaos ändå var orkestrerat. Vad som sedan skedde över tid; hur allt förändrades snabbare och snabbare, hur förhållanden förändrades på ett ögonblick, hur osäkerheten tog över. Hennes bilder av folkmassorna skiftar i karaktär: i en del är människorna förenade i vad som nästan tycks vara en enda organism, i andra bilder är varje enskild individ utmejslad. Bilderna talar om tryggheten i gruppen, styrkan i att vara många men man kan ibland ana en ensamhet hos individen, även där, bland alla människor. Ibland liknar människomassan en jättelik insektssvärm; skrämmande i sitt stora antal och sin otyglade kraft. Man ser att det finns en spänning, ibland ett motsatsförhållande, i att ingå i en stor grupp och att ändå behålla sin egen identitet, sin egen tanke

Till slut består ändå en folkmassa av individer med skilda uppfattningar av förloppet, och Adel talar om varför fotona hänger ordnade som en labyrint: ”med olika in- och utgångar, så att de inte ska ge uttryck för en bestämd kronologisk ordning, eftersom vi alla upplevde olika – ibland motsägelsefulla – med- och motgångar”.