Baka ihop Jack Kerouac, Neil Armstrong och Gunnar Ekelöf, lägg till några droppar Wim Wenders, och vi börjar så smått skönja av konturerna av Ann-Sofie Sidén. Visst är de andra gubbar, allihop, och visst finns det andra namn som kanske passar minst lika bra eller till och med bättre, men det är inte poängen. Det är inte namnen jag ute efter utan bilden och innehållet.

Hela vår moderna verklighet har byggts runt en dröm: den om The New Frontier. Vare sig vi är från Sverige, USA, Tyskland eller Frankrike så är vi alla symboliska cowboys som rider mot gryningen, ensamma, på jakt efter Det nya landet. Eller efter Ett annat land – som Gunnar Ekelöf och Edith Södergran kallade det – det vill säga till det land som ännu inte är taget i anspråk och som ännu inte har något namn. Det märkliga är att detta land förenar drömmen om ett annat liv med drömmen om pengar, drömmen om det nya forskningsrönet och drömmen den nya konsten.

Myten om världen som en ständigt stigande spiral av framsteg har förvisso gång efter annan kritiserats och smulats sönder till såväl idé som handling. Vi har under flera årtionden blivit smärtsamt medvetna om detta, och är så nu mer än någonsin, nu när Kina, Asien, Sydamerika och till och med delar av Afrika inte längre vill stå i skuggan av den gamla västliga dominansen. Den Nordafrikanska våren är parallell med den Sydeuropeiska krisen.

I väst har vi – i alla fall ännu en stund – välstånd i våra hem. Men vi har det inte lika självklart i våra själar. För trots nedmonteringen av systemen står vi kvar där i våra mentala cowboyhattar och famlar i tomheten efter det som gav hela vår världsbild en mening. Vi famlar i beteende- och tankemönster som inte så lätt vill eller ens kan ge vika.

Ann-Sofie Sidén famlar inte, istället gör hon. Detta eftersom hon har en egenskap som alla bra konstnärer måste ha men som i hennes fall är speciellt tydlig: hon skapar sin konst med den osvikliga vilja som fick nybyggaren att rida över prärien. Ann-Sofie Sidén famlar inte eftersom hon på djupet – och på ett sådant allvar att det också bjuder på en ömsint humor – undersöker just det som gör att vi andra famlar. Hon använder konsten som verktyg för att försöka förstå sig på de krockar som uppstår när cowboyhatten sitter kvar men verkligheten blivit en annan. Därför är hennes konst en konst som tar vår omvärld på allvar.

Ann-Sofie Sidén iklär sig utan att tveka roller som tillåter henne att upptäcka hur verkligheten reagerar på sig själv: av The Queen of Mud har – bland mycket annat – blivit en 2000-talets ridande cowboy. Hon låter rittens lunk träda in i vår tids digitala ström. Hon låter olika tider och tidsuppfattningar ställas mot varandra som om det var den naturligaste sak i världen och på vägen upptäcker hon hur tiden är brännmärkt i landskapet.

Hon rider bakom och genom de förföriska ”resultaten”, som gör sitt bästa för att förblinda oss: nämligen det som vi ser genom teve, löpsedlar, datorer och facebook-events. Hon rider i det som finns snarare än det som syns, i det som är snarare än det som vill vara.

Mitt land hade sin prolog i kärnan av den moderna myten: i det som en gång var The New Frontier: Texas. Hon red ända från San Antonio och rakt in i Nasa:s Johnson Space Center i Houston, den industriella symbol som uppfanns när den horisontella rörelsen inte längre räckte till och nybyggaren var tvungen att söka sig vertikalt rakt ut i rymden.

I Mitt land blir folkhemmets möte med vår tid mer än synligt. Det finns en linkande, nästan tidlös vardag mitt bland alla sensationer, skandaler och urbana infall. Och det vilar en geografi – ett land – som aldrig går att utplåna bortom det tidsbundna.

Ann-Sofie Sidén berättar. Hon rider framåt den väg som hästen bär, men hon tar konsekvenserna av Kerouac, Ekelöf och Wenders: parallella händelser, parallella rörelser, kompletterande bilder. Det finns inget slut. Bara mer tid, mer berättelse: mitt land.