Ett språk måste vinna beskriver den klaustrofobiska verkligheten i en svensk förort, där den sociala rörligheten stagnerat och där fördomar och stigmatisering växer och sprids. Videon handlar också om språk och makt, hur svenska språket används för att hålla människor utanför den ”svenska gemenskapen”, “svenskheten”, och hur ungdomar i förorten vänder sig mot det svenska språket, precis som det vänds emot dem.

Videon Crnogorci/Montenegriner handlar om ” juggemän,” dessa barbariska, arbetslösa, obildade och macho män som tillbringar hela dagarna på café. Varför uppfattas de som hotfulla? Varför finns det så djupt rotade stereotypa föreställningar om dem? I filmen  ser vi konstnärens pappa sittandes i en soffa, munnen rör sig men vi hör honom inte. Han är fråntagen sin röst och i dess ställe hör vi berättarrösten presentera fördomsfulla och stereotypa föreställningar om montenegrinska män. I saklig och neutral ton beskrivs de som opålitliga, kriminella och arbetsskygga. Litteraturvetaren Homi Bhabha beskriver stereotypen som en språklig kategori som består av ett språk som har stelnat: ”Stereotypen är inte en förenkling på grund av att den skulle vara en falsk återgivning av en given verklighet. Den är en förenkling för att den är hejdad, fixerad form av representation.” Stereotypen görs alltså genom upprepningar av en förstelnad och konstruerad förlaga utan original. Genom att ”tysta” den intervjuade pappan, frånta honom sin röst, visar den lika elegant som obarmhärtig hur just fördomar sprids, förstärks, och hur stereotyper blir övermäktiga. Och där de som drabbas av dem upplever sig maktlösa inför deras orubbliga varaktighet.

I Smuts städar en kvinna lugnt och noggrant en trappuppgång allt medan en voice-over berättar olika historier ur konstnärens familjs och bekantas erfarenheter som första och andra generationens invandrare i Sverige; dråpliga, gripande, grymma och tragiska berättelser om de omöjliga och motsägelsefulla strukturer, värderingar och beteenden de möter i sin vardag och sina försök att leva och överleva i det nya landet.


 

Meira Ahmemulic (f 1974) är en konstnär och författare. Hon har en magisterexamen i samtidskonst från Konsthögskolan Valand, Göteborg, och hon har även studerat vid konst på Kelaniya universitet i Colombo, Sri Lanka. Förflyttningar, migration, klass och språk är centrala teman i hennes arbeten. I många av hennes verk har hon koncentrerat sig på den första generationen av invandrare, deras barn och barnbarn, alltså andra och tredje generationen invandrare. Hon hämtar ofta inspiration från sin uppväxt i Göteborgs förort Angered och motsägelserna i det svenska samhället vad gäller klass, språk, invandring, arbete och rasism. I flera av hennes verk återvänder hon till det svenska språket och hur det används för att hålla människor utanför det “svenska samhället” och “svenskheten”. Som bildkonstnär har Ahmemulic deltagit i utställningar på konsthallar och museer runt om i Sverige. Meira Ahmemulic är också verksam som författare och har publicerat flera texter i tidskrifter som Ord&Bild och Glänta, liksom boken City of Names (Glänta).