Aliasing

27 maj – 24 september

Aliasing tar sin utgångspunkt i en samling fotografier av Ida Ekelund, fotograf från tidigt 1900-tal vars korta fotografiska gärning hastigt abrupt upphörde i efterverkningarna av finanskrisen 1929. Konstnären Kristina Müntzing bearbetar och transformerar Ekelunds fotografier till stora textilier som gestaltar relationer mellan konst, hantverk, och dubbla yrkesroller, med särskilt fokus på kvinnliga arbetare.

1919-1929 drev Ida Ekelund en fotoateljé vid Stora Gråbrödersgatan i Lund. Kunder kom för att ta sina studentporträtt, passfotografier eller bröllopsbilder. Efter börskraschen 1929 sinade kunderna och Ekelund blev tvungen att lägga ner sin verksamhet. Av någon anledning gömde hon spåren av sitt arbete – 7907 glasplåtar – under golvet i sin våning. Ekelund levde tills hon var 98 år och nämnde aldrig något om sina undangömda glasplåtar, men behöll ändå sin identitet som fotograf. Hon försörjde sig som hembiträde och städerska men i församlingsböckerna registreras hon fortsatt som hembiträde/fotograf eller städerska/fotograf under alla år, trots att hon efter 1929 inte var verksam som fotograf.

Vid en bostadsrättsrenovering 2013 upptäcktes Ida Ekelunds gömda glasplåtar. I Aliasing undersöker Kristina Müntzing Ekelunds fotografiska arv. Müntzing bearbetar Ekelunds fotografier genom att scanna in och skriva ut utvalda bilder, utskrifter som sedan skärs isär eller klipps upp i fragment delar för att sedan sammaflätas till I stora fotografiska collage; en metod som Müntzing utvecklat under flera år. Titeln Aliasing avser effekten av den förvrängning som uppstår när en digital bild förmedlas eller presenteras på ett visst sätt, genom t ex bildskärm eller en utskrift, och hur den emottas av ögonen och hjärnan. Beroende på processen skiljer sig resultatet från den ursprungliga bilden och blir till ett slags alias för originalen. På ett liknande sätt både förvandlar och bevarar Müntzing originalbilderna. Genom sin manuella digitalisering räddar hon fotografierna från glömska, samtidigt som information går förlorad varje gång bilden sparas som en digital fil. Müntzings metod både förstör och skapar samtidigt, liksom minnet, som förändras med tiden och så småningom kanske börjar berätta något helt annat.

Müntzings textila konst verkar inom en större tradition, där experimenterande med material och tekniker konfronterar kulturella vanföreställningar som associerar textilkonst med genus, feminism, hemtrevnad och de repetitiva uppgifter som är relaterade till kvinnors hushållsarbete. Müntzings verk utforskar förhållandet mellan konst och hantverk, med ett specifikt fokus på kvinnors arbete inom textilindustrin, kvinnors framträdande roll i utvecklingen av dataprogram och kodspråk, men också den alltför vanliga dubbla yrkesidentiteten för kvinnliga konstnärer som Ida Ekelund och Müntzing själv, som också delar hennes tid som lärare/konstnär, eller personlig assistent/konstnär. På samma vis skapas i hennes stora flätade textilier ett fysiskt möte i nuet mellan olika tidsepoker och geografier, där konstnärens identitet blandas med spåren från en konstnärskollega från en annan tid och plats.

om konstnären

Kristina Müntzing bor och arbetar i Malmö. Hon har en magisterexamen i Fine Arts från Goldsmiths College, en Master of Fine Arts från Konsthögskolan Valand, Göteborgs universitet ochNordiska konstskolan, Karleby. Muntzig har medverkat i ett flertal utställningar i Sverige och utomlands. Hennes konst är representerad i samlingar i bl.a. Helsingborgs stad, Apoteksbolaget, Statens konstråd, Kalmar konstmuseum, Göteborgs konstmuseum, Gävle kommun, Västerås konstmuseum, och Textilmuseet Borås. Hon har gjort konstnärliga gestaltningar för bl.a. Neptuniskolan, Malmö, Varla Förskola, Stockholm konst, Alingsås akutmottagning, och på Chalmers på uppdrag av Statens konstråd. Müntzings konstnärliga gestaltning för bostadskvarteret Giggen i Tallkrogen utnämndes till årets konstprojekt för Stockholm Konst. Hon driver konstprojektet Sunshine Socialist Cinema med Kalle Brolin sedan 2011.