Thoughts on a Vague Road

THOUGHTS ON A VAGUE ROAD

20 MARS – 22 MAJ 2021

Hur skulle det kännas att vara tvungen att lämna ditt hem, utsättas för stora risker på väg mot vem vet vad, komma till en plats där du varken kan kulturen eller språket, vara långt ifrån ditt hem och utan dina vänner och familj?

Här i det nya landet får du höra att du ska vara glad över att ha fått chansen att starta ett nytt liv. Men hur ser planerna ut för morgondagen?

För inte så länge sen hade du en bild av hur din framtid skulle bli, men nu är allt borta. Kriget i ditt hemland krossade din dröm och nu har du ingen aning om ifall du någonsin kommer kunna återvända hem. Det förflutna är smärtsamt, framtiden är vag, och du står här mitt emellan. På den här nya platsen har du träffat många nya människor. Du vill dela ditt förflutna med dem, visa upp hur vackert ditt liv var innan kriget, frambesvärja den sanna bilden av ditt älskade Syrien, före kriget. Du vill le mot dem, svara på varje fråga de ställer och visa att du är tacksam över att vara här.

————–

I mitt jobb som curator är jag van vid att ge intervjuer. Sedan kriget startade har jag ställts inför många frågor om mitt hemland. En dag insåg jag att jag, varje gång jag hade förklarat situationen, lade till: ”Det är så svårt att förklara”. Många gånger upplever jag att orden är otillräckliga. Hur förklarar du smärtan utan att se förkrossad ut, eller känna att du helt förlorar din värdighet? Hur kan du vara sann utan att känna dig naken och känslosam? Hur kan du uttrycka din sorg och längtan efter hur det brukade vara?

Oftast när du pratar känns det som att du inte lyckats uttrycka dina känslor på rätt sätt. Du ser tillbaka och hatar stunden när du inte kunde dölja dina tårar.

Hur ska du kunna omvandla din smärta till ord? Vilken slags fraser ska du använda för att förklara din förlust? Hur ska du kunna undvika att se förkrossad ut? Går det att undvika att prata om kriget alls?

Ibland lyckas du och känner dig lättad. Men nästa dag får du skuldkänslor för att du inte försvarade ditt älskade hemland och inte lyckades visa ens en skärva av en sann bild, den bild som inte visas.

Ord räcker inte till!

Konst är ett gemensamt språk som kan nå fram till människor. Den erbjuder en framkomlig väg ut ur det här dilemmat där vi inte kan kommunicera dessa svåra känslor. Den ger dem som genomlevt akut smärta en möjlighet att försiktigt bearbeta sitt trauma. Och ger en glimt av hopp om att de – genom att berätta om sin erfarenhet – kanske kan bidra till att förändra världen till det bättre, så att inte fler i mänskligheten ska behöva uppleva samma tragedi. När vi betraktar konst kanske vi kan lyssna in de röster som talar mot kriget och dra uppmärksamhet till dem som lider. Konsten ger människor möjlighet att belysa smärtsamma minnen och synliggöra de förluster de drabbats av.

Konsten är ett unikt och värdefullt redskap för tvärkulturell förståelse. Konsten ger människor möjlighet att belysa smärtsamma minnen och synliggöra de förluster de drabbats av.

Till den här utställningen har jag valt ut fem konstnärer som tvingats lämna Syrien på grund av kriget. Deras verk förmedlar olika aspekter av konstnärernas liv och erfarenheter. De representerar inte bara sig själva utan även många andra som kanske inte kan finna ord inför krigets fasor.

Abir Boukhari

Stockholm/ augusti 2017

 

REZAN ARAB

Rezan Arab

Foto: Peter Rosvik

Outside time and space

Outside Time and Space, 2015/2016/2017/2018
Akrylmålningar.

I sina verk frammanar Rezan Arab tillståndet hos en man i exil, upplevelsen av att vara ”mitt emellan” dåtiden och det pågående.

Konstnären gestalterar här ett förhållande till tid och rum, där livet i det nya landet upplevs som en illusion. Han har inte någon klar bild av morgondagen men samtidigt bär han förhoppningar om att snart lyckas bli en del av vardagslivet i det nya landet. Parallellt skildrar han sitt virtuella liv där han ständigt är i kontakt med sitt hemland och sin familj.

 

Mahmoud Dayoub

Mahmoud Dayoub
Mahmoud Dayoub

Foto: Peter Rosvik

I am LOST

I am Lost (Jag är vilse), 2017/2018
Akrylmålningar

Jag är en Sinbad av vår tid
Ror utan händer
Navigerar utan riktning
Söker efter min egen morgondag
Jag har inget att förlora annat än minnen och brutna länder
Kommer jag finna en väg? Kommer jag hitta ett land?
En gång hade jag hopp och en framtid, jag hade ett hem
Jag är en förlorad sjöman i världen
Sökandes efter en hamn för vila… kommer jag finna den i döden?

/Mahmoud Dayoub

 

Nisrine Boukhari

Nisrine Boukhari

Stillbilder ur "The Blue was More Distant than the Sky

The blue was more distant than the sky

The blue was more distant than the sky, 2020/2021
Videoinstallation, 9:07 min

En författare i exil kämpar med att skriva en berättelse och finna en realistisk handling som kan göra berättelsen levande. Vi vet inte vad berättelsen eller boken handlar om eftersom vi följer författarens hallucinationer som uppståt ur ansträngningen med att skapa denna bok. Exilen är som ett limbo där författaren tappat kopplingen till verkligheten och finner sig i ett transtillstånd mellan jorden och himmelen. Avstånden är otydliga.

Videon utan skådespelare upp-repar sig kontinuerligt som en tom cirkel av absurt och förvirrat prat i det blå. Det finns inga tydliga distinktioner. Orden har ingen bestämd avsändare eller kronologi. De börjar där de slutar. Avsikten med denna hypnotiska upplevelse är att förmå betraktarens tankar att börja vandra fritt.

”The blue was more distant than the sky” (Det blå var längre bort än himlen) är ytterliggare ett steg inom konceptet ’One Person Cinema’ som jag startade 2016. Konceptet handlar om verk för ensamma betraktare i rum där betraktaren får känslan av att vara integrerad och implicerad i verket.

Detta verk skapades efter ett år av nedstängning på grund av Covid-19. Att stirra up mot himmelen blev en daglig aktivitet i min tillvaro av social isolering – en meditatativ och kontemplativ metod för att hantera situationen. Jag tänkte, genom himmelen, det blåa och att läsa molnens rörelser kunde jag hitta ett svar, vilket svar som helst för det ingenmansland vi lever i, mitt exil inom ett exil.

/Nisrine Boukhari

Muhammad Ali

Muhammad Ali
Muhammad Ali

Foto: Peter Rosvik

A step into nowhere

A Step into Nowhere, 2021
Installation, mixed media

Vi är redo att flytta; Jag vet inte var eller varifrån. Högar med saker överallt; Det är kaoset av brustna hjärtan. Våra kroppar är inte där och allting är ostadigt. Klockan har slutat slå, och ögonen kan inte förstå vad de ser. Det enda att hålla fast vid är de vaga minnen som omsluter tingen.

Jag vet inte var jag/vi kommer att hamna

Vad du ser här behöver inte handla om min historia eller min smärta. Denna scen är hämtad från en ospecifierad plats och tid.

Det skulle kunna handla om mig, dig eller vem som helst. Vi kan alla finna oss i ofrånkomliga transformativa ögonblick där vi saknar möjlighet att välja en väg till bättre omständigheter.

Vem kan förutse framtiden eller vad som kommer ske?

/Muhammad Ali

 

Diana Jabi

Diana Jabi
Diana Jabi

Foto: Peter Rosvik

Home sweet home

Home Sweet Home, 2016-2020
Guldbroderi

Att ha varit borta från Damaskus de senaste åren har fått mig att tänka mycket på vad det betyder att ha hemlängtan. Den här djupt sorgsna känslan som du aldrig riktigt kan förstå, eller förhindra Men det är också lockande att tänka på sitt sanna hem, och för mig är det gamla stan i Damaskus. Det är där jag känner att jag hör hemma. Det är mitt ”Home Sweet Home”.

I det här verket har jag broderat kartan över gamla stan i Damaskus, en meditation medan tankarna gått till min heliga plats.

/Diana Jabi