Meira Ahmemulic

hemskspråket

12 okt 2024 – 12 jan 2025

Meira Ahmemulićs Hemskspråket är en utställning om språkets härjningar i våra liv. I  nya och äldre verk visar konstnären på ordens bedräglighet och utnyttjar deras potential till dissonans – med oljud, dissidens och humor. Verken som består av text, film, skulptur och ljud rör sig mellan olika berättelser, landskap och former för uppmärksamhet på politiska och estetiska skiljelinjer. Med ett språk präglat av extraordinär bokstavlighet och symboliska tvetydigheter fortsätter här Ahmemulić sitt fleråriga arbete med att precisera motsättningar i språk, minne, klass och identitet i Sverige idag.

Om verken Hemskspråket
Patrik Haggren och Daniel Terres

Meira Ahmemulićs Hemskspråket är en utställning om språkets härjningar i våra liv. I  nya och äldre verk visar konstnären på ordens bedräglighet och utnyttjar deras potential till dissonans – med oljud, dissidens och humor. Verken som består av text, film, skulptur och ljud rör sig mellan olika berättelser, landskap och former för uppmärksamhet på politiska och estetiska skiljelinjer. Med ett språk präglat av extraordinär bokstavlighet och symboliska tvetydigheter fortsätter här Ahmemulić sitt fleråriga arbete med att precisera motsättningar i språk, minne, klass och identitet i Sverige idag.

Ahmemulić flätar installationer, filmer, objekt och skulpturer med textverken Sidenfingrar, Mattan och Hemskspråket, vilka publiceras i denna broschyr. Dramatikern och poeten Felicia Mulinari bidrar med en essä som utifrån Ahmemulićs verk i utställningen talar om exilens och diasporans minneskamper samt subversiva sätt att använda språket på tvärs mot dess inneboende våld. För ytterligare fördjupning i Ahmemulićs arbete återpublicerar vi essän “Språkförbistring som form: Om Meira Ahmemulićs De höga husens rundgång” (Patrik Haggren, Paletten nr. 331: 2023).

Rum 3B

Meira Ahmemulic har för Havremagasinet utvidgat tidigare verk och kombinerat dem med nya. Genomgående återkommer motiv, material och berättelser. Reliefen Hemskspråket (2024), som gett namn åt utställningen, är en blågul tunga fastnaglad med rostig spik. Under tungan finns en gloria bestående av reseikoner köpta i Belgrad vars bilder suddats ut. Utförandet sätter tveklöst en ton av vrede och vedergällning: ”Svenskan är en kronisk sjukdom som för invandrare leder till en för tidig och plågsam död”, som det står i Ahmemulićs litterära räkenskap som ackompanjerar verket. Både de raderade ikonbilderna och den vördnadsfria behandlingen av nationaltungan är på sitt sätt ikonoklastiska. Likt konstruktivisten Vladimir Tatlins så kallade motreliefer på 1910-talet omvänds ikonbildens konstfulla arrangemang av metaller, färger, snidade träramar, etc för att rikta om fokus från det transcendenta till sensibilitetens och tankens materiella omständigheter. Ahmemulićs utställning i stort präglas av denna omdirigerade blick. Även som voodoodocka är den flaggfärgade tungan ett omkastande av förhållandena för svenskan som går från subjekt till föremål för förbannelse, diagnos och satir. Svenskan vars självklara position inom ett Tidö-politiskt ramverk kräver att invandrare ska assimileras, sägs med orden i Ahmemulićs text stympa och sarga kroppen. Men förändringarna i perceptionen och illamåendet som Ahmemulic beskriver, liksom textens bokstavliga tuggande och dess ämnesomsättning av språket, anger också en oförsonlighet inför spelplanens villkor.

Det svävande verket Sidenfingrar (2024) i samma rum består av ett guldigt sängöverkast som konstnärens mamma sytt av siden köpt i hemlandet Montenegro. Sidenet som även användes till gardiner och klänningar tycktes under konstnärens barndom magiskt förvandla familjens lägenhet i Gårdsten i Göteborg. Samtidigt bär det dyrbara materialet och sängens förstärkta lyx för Ahmemulić minnet av omöjlig vila från migrantarbetet i folkhemmet. De knotiga och ärrade fingrarna som skjuter upp i luften ovanför sängen har hon mödosamt sytt för hand. Fingrarnas skavanker som är resultatet av ett svårt handarbete – mamman sydde tygerna med maskin – upprepar förutom drömmen om skönhet även slitet i arbetet och ställer dem i relation till varandra. Samtidigt är dessa fingrar en hänvisning till förbannelserna i ljudverket När moster gav SKF fingret (2022), vars berättelse om när mosterns förlorade ett finger i industrin spelas i hela rummet. Förbannelser inspirerade av hemlandet uttalas i miljonprogrammet i Göteborg: “må du förlora fingrarna i en arbetsplatsolycka, må bidragen du lever på göra slut på dig”. Förbannelserna används av Ahmemulic för att generera en surrealistisk historia om alldaglig ordkonst, svårfrånkomligt öde och förutsägelser om att saker och ting kommer att förändras.

A3

Det första som möter besökaren i rum 3A är Tre generationer (2022), tre lammtungor gjutna i betong, formade som utsträckta människotungor. Denna gest där språket vägrar avslöja sig blir en fysisk manifestation av tystnad och vägran. Men de tre tungorna symboliserar också Ahmemulić, hennes mors och hennes sons ständigt föränderliga språk. Skulpturerna åtföljs av Modern (2018), ikoner som försetts med porträtt av konstnärens mamma vid avgörande livsögonblick i forna Jugoslavien och i Sverige, som ung kvinna och som förälder. I videoverket intill, Modersmålmord (2022), tillagar Ahmemulić lammtunga på sin moders vis för att servera sin son det hon själv en gång blev serverad. I en närmast rituell handling tillagas lammtungan – sträcks ut, flås, kokas och skivas – en lika brutal som omsorgsfull bild av förlust och tradering i exil.

Innerst i rummet projiceras filmen Det förbannade landskapet (2024) med utdragna landskapssekvenser av “de fördömdas bergskedja” i Montenegro och interiören av en moské vilka kontrasteras med berättelser om den svenska nationens idylliska myter och betongarkitekturen i den urbana perifierin. Frågan ”Tar du sikte på huskropparna… Är du förbannad?” riktas mot betraktaren och lyfter lojalitetens pris gentemot både nationen och förorten. Jämte filmen står Mattan (2024) som konstnären lånat av en vän från forna Jugoslavien bosatt i Göteborg. Den ersätter konstnärens egen matta, av sorten Granaš, en gåva från hennes föräldrar som gått förlorad. Granaš-mattor vävdes för hand av muslimska kvinnor i konstnärens mammas hembyar Plav och Gusinje i skuggan av den fördömda bergskedjan. Vid en resa dit upptäckte Ahmemulić att hantverket gått förlorat i spåren av industrialisering, turism och utvandring. I en ackompanjerande text i denna broschyr berättar Ahmemulić om hur varje hem och moské i området tidigare ägde en Granaš. Den visade mattan, som ersätter det förlorade arvet, är istället en ćilim från byn Gotovuša. På den har Ahmemulić fäst fingrar som hon sytt av sin mammas sidentyger. Fingrarna spiller över från verket sidenfingrar där de är ett spöklikt monument över arbetskraftsinvandrares försakelser i svensk industri. Här får de vila.

I ytterligare en ny film för Havremagasinet, Jag tömmer mig på svenska (2024), återknyter Ahmemulić till skulpturen Hemskspråket (2024) och språket som underkastelse och möjlighet. Över bilder som visar en miljö som kan tydas på flera sätt – kanske är det en skolbespisning eller en matsal på ett flyktingboende – talar en röst om rätten att vägra ett språk som hindrar en från att drömma. Och att drömma är nödvändigt. Medan hemspråket uppfattas som hotfullt, berättas det, är svenskan en ande som tar kroppen i besittning. Fast därmed riskerar svenskan i sin tur att bokstavligen sväljas och översättas ord för ord till oigenkännlighet! Verket förvandlar detta hot om språklig nedbrytning och förändring till en praktik som förskjuter bekanta föreställningar om vad som är oljud och vad som är tal, sanning och galenskap, på sätt som försvårar objektifieringen av invandraren såväl som tanken på subjektet som immateriellt och oberört av samhällets konflikter. I Jag tömmer mig på svenska, liksom i flera av verken i utställningen, är berättelser om stympning och fogning även en signal om montage eller vävande av olika bilder, platser och språkligheter vars sprickor är ett attentat mot essentialistiska indelningar och hierarkier.

Våning 2

Montaget är kanske som mest centralt i Virtual reality-filmen De höga husens rundgång (2022) på våning 2. Med början i en magisk formel för att bli osynlig genomgår betraktaren en serie hallucinatoriska förflyttningar genom en segregerad stad. Filmens uppdelade skildring är inklämd mellan bibliska passager och förortens betonghus i den svenska modernitetens arkitektoniska centrum. En betongbyggnad som skådeplats, ett torg i Göteborgs miljonprogram, Betlehemskyrkan och Stora teatern blir kulisser för olika uppenbarelser i ett drama där betraktarens till synes passiva position ruckas.

BIO

Meira Ahmemulić (f. 1974 i Halmstad) är en konstnär och författare vars arbete obevekligt utforskar de komplexa skärningspunkterna mellan språk, identitet och omgivning. Med en utbildning från Konsthögskolan Valand i Göteborg och Academy of Fine Arts i Colombo, Sri Lanka, har Ahmemulic etablerat sig som en mångfacetterad konstnär med verk som berör frågor om exil, minne, identitet, nationell subjekt och språkets inneboende motsägelse av möjliggörande och underkastelse. Hennes konst har ställts ut på flera betydande konstinstitutioner i Sverige som Blå Stället i Angered, GIBCA (Gothenburg International Biennial of Contemporary Art), Göteborgs Konstmuseum och Moderna Museet. Som författare har hon publicerats i framstående kulturtidskrifter som Ord&Bild, Glänta, OEI och Paletten.

Om curatorerna 

Daniel Terres och Patrik Haggren organiserade åren 2017-2023 programserier, utställningar och konstnärliga interventioner i offentliga rum under projektet Urban Konst på Göteborgs Konsthall. De var gästredaktörer för tidskriften Ord&bild, nr 3-4: 2021 om urbanitet och konstfältets kategoriseringar. Hemskpråket är deras andra utställning på Havremagasinet Länskonsthall Boden och är en del i deras pågående undersökning av konstens reproduktion av urbana motsägelser.