in the world like lovers do

25 februari – 24 september 2023

Med utställningen In the World Like Lovers Do har Gylleboverket skapat en allomslutande installation på Havremagasinets bottenvåning. Här leder en smal bro ut till en ö som är omgiven av vatten och lägereldar. Besökaren bjuds in att ta plats mitt i en ritual. Även om de performativa inslagen som visas i videoprojektionerna har skett på en annan plats och vid en annan tidpunkt så finns här en möjlighet att delta; installationen är uppbyggd på det sättet att man som besökare måste träda in i verket och bli en del av det. Detta ligger i linje med något som är centralt för både verket och Gylleboverkets praktik i stort, nämligen vad det innebär att samlas kring något och utföra handlingar tillsammans. Något som verkar som en självklar och grundläggande ansats leder vidare till komplexa frågor om vårt sätt att leva och verka i en samtid kantad av exploatering, katastrofer och främlingskap. Hur gör vi för att återansluta oss till varandra, till det mänskliga och till kosmos?

Ordet återansluta, som Gylleboverket själva ofta återkommer till, är till en början inte särskilt abstrakt eller svårt att förstå. Det kan sägas handla om att skapa en kontakt mellan människor, andra levande organismer och naturen som går bortom ett vardagligt och slentrianmässigt förhållningssätt, för att därigenom fördjupa och förändra relationerna. Det som däremot kvarstår är just frågan om hur vi gör. Det är här som Gyllboverkets praktik tar vid. I In the World Like Lovers Do står ritualen i fokus. Ritualen är till sin natur performativ och utförs enligt ett givet ramverk, vare sig det handlar om att samlas på en särskild plats, att utföra speciella handlingar eller tänka på något enligt ett visst mönster. De ritualer som Gylleboverket ägnar sig åt är inte menade, som i många andra typer av ritualer, att symbolisera en religiös berättelse eller åberopa kulturella traditioner, men de delar vissa karaktärsdrag. Ett av dem är materialens och rummets betydelse som, liksom ljuset och doften i till exempel kyrkorum, är konstruerat för att framkalla en viss sinnesstämning. På bottenvåningen på Havremagasinet är mörkret rådande, mjuka mattor och den stillsamma vattenspegeln skapar en känsla av intimitet och ro. Ljudspåret griper tag i kroppen och förankrar den i rummet. Ritualen tar plats kring en eld som lyser upp ansiktena på de som samlats här. Deras handlingar och uttryck präglas av närvaro, vilket förenar många ritualer oavsett förtecken och utgör dess inneboende kraft. Genom närvaron kan uppmärksamheten riktas mot något som vi vanligtvis knappt lägger märke till eller tar för givet. Det blir ett brott mot en strid ström av vardagligt tänkande som lätt knyter an till gängse strukturer, trots att vi anar att de inte är till det bästa. Närvaron är inte en koncentrationsövning utan ett sätt att se och känna som banar väg för ett nytt förhållningssätt till omvärlden. Ritualerna låter oss också närma oss sådant som överskrider vårt förnuft – vare sig det handlar om döden, kärleken eller vår plats i kosmos.

Som komplement till sin konstnärliga praktik driver Gylleboverket en permakulturgård, samt en plattform som fungerar som en samlingsplats för kulturutövare. Även om aktiviteterna här skiljer sig från installationerna och de performance som tar plats i olika konstsammanhang så finns det en helhetstanke som ligger till grund för det vi ser på Havremagasinet. Å ena sidan har vi tanken om att samlas och organisera sig för förändringar. Å andra sidan handlar det om relationen till naturen. Permakultur som odlingsform lägger stor vikt vid det sociala och hur olika kretslopp och system kan ansluta sig till varandra och bli en helhet. Man gör alltså ingen större åtskillnad på människor och natur utan de utgör tillsammans en enhet. En enhet som endast kan uppstå om det finns en kontakt mellan delarna. Detta leder oss tillbaka till ordet återansluta. Trots ordets skenbara självklarhet bär det mig sig en fråga i form av ett ”åter”. För vad är det egentligen vi en gång varit anslutna till, förlorat och nu strävar efter att ansluta oss till på nytt?

Relationen mellan människa och natur, och ifrågasättandet av separationen mellan dem, har varit angeläget vid upprepade tillfällen i historien. Inte minst under romantiken. I litteraturen och konsten från perioden får ofta människans känsloliv speglas i det omgivande landskapet. Titeln In the World Like Lovers Do klingar samtida men finner en möjlig resonansbotten här. En skildring som gör sig påmind är Georg Büchners novell från 1836 om den schizofrene poeten Lenz promenader och upplevelser i det dimhöljda bergsmassivet Vogeserna. I beskrivningarna finns något som skulle kunna vara en återanslutning: ”han föreställde sig att det måste vara en källa till oändlig lycksalighet att på så vis beröras av varje livsforms särskilda liv, att ha ett sinne för stenar, metaller, vatten och växter, att ta till sig vart och ett av naturens väsenden med samma drömlika lätthet som blommorna alltefter månens olika faser tar till sig luften.” Lenz erfarenheter stannar dock inte vid det innerliga förhållandet till naturen, som för övrigt också präglas av tyngden från mörkret och tystnaden bland bergstopparna – hans känslighet inför omvärlden gäller även människorna. ”Han gick genom byn, ljus strålade genom fönstren, han kikade in där han gick förbi, barn till bords, gummor, småflickor, idel lugna fridfulla ansikten, det var som ljuset strålade ut från människorna där inne, han blev lätt till sinnes.” Kanske missar vi det som är av vikt om vi hakar upp oss vid Lenz schizofreni, för är det inte i stället den älskandes blick som präglar hans förhållande till omvärlden? Han tycks kunna lära oss något om världen som helhet och den ger honom även ett gensvar. Väl inne i den första stugan hälsas han av ”Välkommen hit, fast vi inte känner varandra!”

Även om vi aldrig får svar på vad detta ”åter” syftar till så vet vi hur det känns. Genom Lenz liksom Gylleboverket får vi syn på hur varje stund bär med sig potentialen att återansluta till världen. Det börjar med att placera sig själv mitt i den och för en stund lägga distinktionerna åt sidan som det dagliga livet har upprättat, att finna närvaron och den älskandes känslighet inför vattnet, elden, organismerna och världen.

Text: Elias Kautsky, producent 

Om konstnären

Gylleboverket är en konstnärsgrupp och en plattform för samtida konst och kultur med bas i en gammal industribyggnad på landsbygden i östra Skåne. Konstnärsgruppen tar avstamp i djupekologi, ett ekologiskt tänkande och det spirituella. De arbetar ofta med större platsspecifika installationer, performance, riter, film och sociala skulpturer. Som komplement till gruppens egna konstnärliga utforskanden driver de Plattformen Gylleboverket, en kulturell samlingsplats för konstnärliga experiment, film och möten där självorganisering och samarbeten undersöks. Läs mer om Gylleboverket här: https://gylleboverket.se/