Soloutställning

EN PLATS FÖRSVINNANDE, 2021

Fotografier, videoinstallationer, kopparskulpturer.

Aitikgruvan i Gällivare kommun är Sveriges största koppardagbrott. Sedan 2016 har konstnärskollektivet Norrakollektivet tillbringat somrarna i byn Sakajäri. Byn ligger innanför gruvans expansionsområde och håller på att tömmas på invånare. Härifrån har de studerat den växande gruvan och de omkringliggande byarna som avvecklas.

Med platsen som utgångspunkt har de försökt förstå landskapets oändliga skönhet och industrins enorma storlek. Här har människors omsorg om hagar och marker i generationer långsamt skapat stigar och minnen tillsammans med de gamla skogarna som står i evigheter av naturens egen tid. Här finns också gruvan, vars egen metabolism innebär ett alltid pågående växande, en ständig expansion i en hastighet som inte lämnar tid för omsorg. Det som en gång betraktades som evigt blir fort ett sårigt minne. Snart finns dessa skogar och stigar inte kvar. Konstnärerna frågar sig var minnet ska slå rot när alla ankarpunkter är borta.

Utställningen En plats försvinnande vill vara en dokumentation över själva försvinnandet. Ett försök att förstå och fånga den rörelse som själva försvinnandet innebär för människorna, för naturen, för träden, stigarna och djuren. För sjön som snart ska tömmas på sitt vatten och för hästhagarna som rivits bort.

En plats försvinnande är också namnet på filmen i det inre rummet. Den följer processen i den accelererande gruvexpansionen och en ny sorts naturvårdsprojekt, att flytta träd. I ett försök att mildra konsekvenserna pågår experiment med att flytta gamla stockar, död ved, från gruvans expansionsområde, för att rädda deras rika liv av mikroorganismer. Sveriges lantbruksuniversitet driver forskningen och samlar insekter i den döda veden. Stockarna är avbildade i kopparskulpturer. Trädens årsringar har suddats och träden blir till tidlösa reflektorer.

I det mindre rummet visas videoinstallationen Att använda landskap som söker sig fram runt gruvan och undersöker var gränsen går mellan industri och natur. Att använda landskap befinner sig vid det enorma dagbrottet och samlar röster och bilder för att förstå gruvans storlek och platsens komplexitet.

Anja Örn, Fanny Carinasdotter och Tomas Örn samarbetar sedan 2016 under namnet Norrakollektivet. Hittills har de koncentrerat sitt gemensamma arbete till projekten som handlar om Aitikgruvan utanför Gällivare. Delar av arbetet har visats på Moderna museet, Kunsthall Trondheim och i Statens konstråds utställning Brytningstider. Delar av projektet har under 2020 visats i utställningarna Kiruna Forever som visas parallellt på ArkDes, Stockholm och Konstmuseet i Norr, Kiruna samt Människans Natur på Sune Jonsson Centrum för dokumentärfotografi, Umeå.

Fanny Carinasdotter har en konstnärlig master vid Umeå universitet. Hon använder fotografiet för att undersöka platser skapade av människor och sedan övergivna för att se vilka spår av historien som finns kvar och vilka orealiserad framtider som gömmer sig där.

Anja Örn arbetar ofta skulpturalt och gestalterande med platsstudier och utforskningar av ekologiska system som verken Lule älv mellan Rasmyran och Ågärdan, Organismer och Grenverk.

Tomas Örn har en licentiaexamen i arkitektur vid Luleå tekniska universitet och en magister i kulturvård vid Göteborgs universitet. Han är sakunnig i kulturvärdesbedömning och privatpraktiserande byggnadsantikvarie vid sidan om sitt konstnärsskap.

\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\

THE DISAPPEARANCE OF A PLACE, 2021

Photographis, Videoinstallations and copper sculptures.

The Aitik mine outside of Gällivare is one of the worlds largest open pit copper mines. Since 2016 the artist collective Norrakollektivet have spent their summers in Sakajärvi, a small village within the mines area of expansion. The village is currently being emptied as the mine is expanding. From this viewpoint the artists have studie the growth of the mine and the effect on the surrounding villages and landscape.

With this spot as their basethei try to grasp the eternal beauty of the landscape and the immensity of the industry. Over the generations, people tending pastures and land have slowly created paths and memories, together with the old forests standing for æons of nature’s own time. On the other hand we have the mine, whose own metabolism means constantly ongoing growth, continuous expansion at a rate that leaves no time for reflection. That which was once seen as eternal is quickly becoming a scarred memory. Soon, the forests and paths will no longer remain and it begs the question where memory can take root when all fixed points are gone.

A place disappearing aims to be documentation of the very dismantling – and to understand and capture the movement that dismantling means to people, to nature, to the trees, the paths and the animals; to the lake that will soon be emptied of its water, and to the horse paddocks soon to be wiped out.

A place disappearing is also the name of the movie in the inner room. It follows the process of accelerating mine expansion and a new kind of nature conservation project, moving trees. In an attempt to mitigate the consequences, experiments are underway to move old logs, dead wood, from the mine’s expansion area, to save their rich lives of microorganisms. The Swedish University of Agricultural Sciences, SLU, conducts research and collects insects in the dead wood. The dead logs are depicted in copper sculptures, their annual growth rings have been wiped away leaving them as blank reflectors outside of time.

In the smaller room, the video installation Using Landscapes is shown. It seeks its way around the mine and examines where the boundary between industry and nature runs. Using landscapes is at the rim of the huge open pit and collects voices and images to understand the size of the mine and the complexity of the site.

Anja Örn, Fanny Carinasdotter and Tomas Örn have been collaborating since 2016 under the name Norrakollektivet. So far, they have concentrated their work on the projects that deal with the Aitik mine outside Gällivare. Parts of the work have been shown at the Moderna museet, Kunsthall Trondheim and in the Swedish Arts Council’s exhibition Brytningstider. Parts of the project have been shown in 2020 in the exhibitions Kiruna Forever, which were shown in parallel at ArkDes, Stockholm and the Art Museum in the North, Kiruna and Human Nature at Sune Jonsson Center for Documentary Photography, Umeå

Fanny Carinasdotter has a B.A from the University of Umeå and has studied these questions in her artistic practice through works like Residuum (2018), Recompositions (2019), and Umedalen’s Former Hospital (2008). Carinasdotter uses photography to examine places created and abandoned by society to see what traces are left behind and what hidden unrealized futures are revealed within.

Anja Örn primarily works with sculptural and interpretive studies of places and investigations of ecological systems such as her work Lule älv mellan Rasmyran och Ågärdan, Organismer and Grenverk. Anja Örn is also a founding member of Galleri Syster, a self-organized art gallery and meeting space for contemporary art in Luleå.

Thomas Örn is a licensed building antiquarian with a masters degree in cultural preservation at the University of Gothenburg. Thomas and Anja have long collaborated in art projects about cultural heritage sites with a particular interest in industrialized nature spaces in northern Sweden.